Några av er undrade ju vad vi gjorde av all tångkaviar. Det här är vad vi gjorde av all tångkaviar.
Middag 1: Chips, choklad, tångkaviar, kolasnören, sallad.
Middag 2: Kladdtoscakaka, tångkaviar, choklad, två sorters grädde, grillsås, sallad.
Vad vi trodde skulle hända med våra middagsplaner:
Vad som faktiskt hände:
Sju chokladkakor, sex påsar chips, nio burkar tångkaviar, en förpackning kolasnören.
På en hylla i köket förvarar vi alla ettfems gamla dassböcker och liknande, dvs gemensamma böcker som korridorare har skrivit genom tiderna. I dessa återfinns många konstiga saker, till exempel incidenten då en Inger snodde en propp någonstans runt januari 1988, mystiska listor över gulliga killar och obegripliga julrim. När jag frukosterade med Emma och bläddrade igenom en sådan tidigare idag fann jag detta:
Notera att de till och med citerar att hen inte ”gonna let you down” också! Rickrollad av dåtiden!!!
(en crosspost med Kits blogg Oklarheten.se)
Job: Så du har varit hemma hos Isak? Hur såg det ut?
Kit: Äh, asså jag vet inte, jag såg bara att hen hade en sån cool poster som Albin har.
Emma: Vilken cool poster som Job har?
Job: Som Albin har!
Kit: Den med kedjan och böckerna som typ alla har.
Emma: Jahaa! Jag säger ju att de är samma! Alltså Isak och Albin.
Job: Jag känner mig utanför när ni säger sådär… (ledsnaste minen)
Kit: Men det gör du ju alltid när en avgränsar individer, du vill ju vara alla!
Job: JA! JAG VILL OCKSÅ VARA ALBIN OCH ISAK!!!
Albins största vegansorg är att ingen hittills har gjort en vettig crème brûlée. Det har gjorts många försök i sekten att återskapa denna dallriga rätt, men hittills har ingen gått särskilt bra. Jag vet inte varför vi hetsar så mycket om créme brûlée, jag vet bara att Albin har lovat att göra ett altare till mig om jag hittar på ett bra sätt, och det är motivation nog för mig. Eftersom jag nästan aldrig har ätit créme brûlée ens så lät jag Albin berätta om sina tankar och känslor inför puddingen, så att jag på ett så bra som möjligt sätt kunde återskapa den.
Efter att jag hade fått information om vad det var jag skulle åstadkomma satte jag igång. För att optimera experimentet så gjorde jag en bunt små satser med olika ingredienser. På bilden här nedan ser vi sex små skålar med lappar med olika ingredienser på.
Beväpnad olika teorier om stärkelse (potatismjöl, mannagrynsgröt i varierande grad av kok, agar agar), samt olika ingredienser att basera varje recept på (alpros nya sojagrädde, sojamjulk, havremjulk, mandelmjulk) och basingredienserna margarin, vanilj och socker, påbörjade jag urballningen. Här är ett lösryckt galleri.
Ärligt talat så är allt mellan början och punkten då alla puddingar hade stelnat lite av en dimma. Bilderna förtäljer att jag lyckades bränna en kastrull, skapa totalt kaos med olika saker i köket och kladda mannagryn på olika spännande ställen. Efter ett par timmars totalt monsterkaos så var jag i alla fall klar, och vi hade kommit till det roligaste stadiet:
Efter detta var det dags att betygsätta. Albin är såklart domare men andra närvarande fick också ta del av och säga sin åsikt om varje pudding. Själv tyckte jag att alla var goda men jag är ju så lättflirtad att allt med lite socker och fett går ned. Betygskalan är i alla fall ett till fem, och Albin har skrivit omdömen om varje crème brûlée!
Försök 1.
Smak: God, men lite mesig.
Konsistens: Inte ”studsig”, lite som risgrynsgröt.
Betyg:
Försök 2.
Smak: Nästan ännu mesigare än #1.
Konsistens: Som mannagrynsgröt (precis).
Betyg:
Försök 3.
Smak: God! Mycket gräddig och vaniljig.
Konsistens: Som slem med tjockare klumpar av… slem i. Sämsta hittills.
Betyg (bara för smaken):
Försök 4.
Smak: Svag. Som vanilj + mannagrynsgröt + sjukt mycket socker.
Konsistens: Som mannagrynsgröt.
Betyg:
Försök 5.
Smak: God! Men salt och lite konstig.
Konsistens: Sådär (lös).
Betyg:
Försök 6.
Smak: Gräddig och god + smak av bränt.
Konsistens: gräddig…? D.V.S. Som… grädde.
Betyg (faktiskt inte ens crème…):
Efter att Albin fått smaka de 6 puddingarna som jag gjorde först, samlade jag informationen om konsistens och smak, och gjorde vad jag hoppades skulle bli den ultimata créme brûléen, nummer 7. Den hade smaken från försök 3, men förutom att potatismjölet var bättre blandat, så hade den även agar agar i sig. Tyvärr tog vaniljen slut och jag tvingades använda vanillinsocker och det drog ned allting rejält. Albin smakade även denna:
Försök 7.
Smak: God, men lite mycket smör + mer äkta vanilj.
Konsistens: Nästan rätt, om den inte hade skurit sig!
Betyg:
Samtidigt som det här ägde rum satt Jobjörn och Ellen och skar ut sina namn i jätteäcklig vegansk ost, och spenderade sedan orimligt lång tid på att kasta denna på varandra.
Det var allt för dagens projektredovisning! Fortsättning följer.
I det här inlägget presenterar vi det nya konceptet Biktlådan, där vi kan ventilera vår djupa existentiella ångest. Dagens avsnitt: Emma och pepparkakshuset!
Och vi följer naturligtvis upp med bonusmaterial i form av en liten bakomfilm i projektets slutfas, slutet av den sista av de delarna som beskrivs som ”örn örn lite streck här och där”:
I flera veckor har Job suktat efter en köksvåg. Det började med att han spenderade en helt orimlig mängd tid på att jämföra priser och kvalitet på ca alla köksvågar på internet. Han hade två krav: Den ska ha en digital display, och den ska ha en tareringsfunktion.
Efter en viss utsållningsprocess beställde han en från Webbhallen och idag kom han hem med den, glad som ett litet litet troll. Efter att ha slitit upp förpackningen med ögon lysande av iver (se bild nedan) började han väga allting runt omkring sig. Han började med bubbelplasten som vågen kom med, sedan kartongen, sedan instruktionsboken. Han började fråga oss som satt i rummet om hur mycket vi trodde att de olika sakerna vägde. Han gjorde detta med ett enormt lur i sin blick. Efter att Kit hade gissat fel på vad kartongen vägde med ett gram kom bitar av sekten (dvs Kit slash undertecknad) fram till att ingen köksvåg egentligen behövdes. Detta bekom dock inte Job och med mycken glädje skuttade han in i köket och ställde den på sin plats ovanpå den nya kökshyllan.
Kit ber om ursäkt för den kassa bildkvaliteten och lovar att försöka styra upp sin mobilkamera i framtiden!
Nästa gång vi såg Job så kom han in i köket, plockade på sig vågen och började kombinera sina två favoritsysselsättningar: Att stapla saker, och att väga saker. Följdaktligen började han stapla allting som han hittade runt sig på vågen – till ett torn på nästan en meter – och utropade glatt hur mycket varje tillkommande sak vägde.
Vi har en irc-kanal tillsammans.
Igår samlade fyra femtedelar av Sekten ihop sig på morgonen (klockan 12.25) och reste i samlad trupp till det IKEA som ligger i utkanten av Uppsala. Trots kamrat Johans uppmaningar om röda fanor och det posthorn som Job använde för att tuta bort nazister från Stockholms gator tidigare i vintras, begav vi oss obeväpnade, oförberedda och odresserade till varuhuset. Kit hade vaknat strax innan och inte hunnit äta frukost, och både Emma och Job hade yttrat oro över begynnande förkylning. Lite sega (i alla fall undertecknad) men ganska pepp gav vi oss ut på vår färd. Vi skulle köpa ramar. Vi skulle köpa tyg. Vi skulle fylla vårt inventory med billigt men praktiskt krafs.
Jobjörn och Albin, farfar och barnbarn, gubbe och spjuver!
Väl på IKEA gick allting väldigt lugnt, tills vi kom ned till den avdelning som har tyg. Albin, som visste precis vad han skulle ha, begav sig till det billigaste svarta tyget, en oumbärlig del av hans blivande sovlåda. Kit hade en vag aning om att hen behövde ha dels kuddfodral till sina myskuddar, och dels tyg till en gardin. Job var bara där för att köpa en lampa (som, visade det sig, inte ens fanns) och lite ramar och rännde alltså runt övrig sekt och försökte pracka på dem billigt IKEA-skräp. Det här resulterade i ett par saker: För det första blev den hungriga Albin väldigt irriterad på Jobs snälla förfrågning om när tygmätandet var färdigt. För det andra följde Job efter Kit i hens jakt på kuddfodral och gardintyg och utropade saker som ”den här, den är brun! Det är steampunk!” om allt från överkast till orientaliska mattor, och tack vare Kits något ambivalenta relation till Den Bruna Färgen fungerade det bra oroväckande många gånger.
Efter att Albin hade lyckats mäta och väga sina tio meter svart tyg, gick vi med våra famnar fulla av linne och polyester och en känsla av att gjort det vi kom för att göra, mot ramavdelningen. Där insåg vi snabbt att det skulle bli helvetet att frakta hem allting, eftersom Job köpt fem gigantiska ramar att ha runt sina lika gigantiska pärlplattor. När vi senare på lagret spontanshoppade en bokhylla att ha i köket befästes denna profetia.
En nödproviantering på IKEAs chips- och godishörna, utskällning av busschaufför (”Men man får ju inte gå på bak i bussen även om man har saker som inte går in genom framdörren!! Man måste gå på fram!” ”Men då får man ju inte in grejerna?” ”Ja, det är meningen! Man får inte gå på bak!”) och en väldas massa slit och släp senare var vi åter i vår korridor och påbörjade nu den största prövningen: Att som grupp, och utan att bråka, montera ihop en IKEA-hylla utan att den såg ut som helvetet. Detta gick förvånansvärt bra och odramatiskt och det enda som egentligen var jobbigt med det var när undertecknad skulle envisas med att fota en gruppbild och tog alldeles för lång tid på sig. Alla som ville fick borra, alla som kunde fick skruva, alla som var upptagna med att få sin antika symaskin att fungera (mer om detta senare) på golvet bredvid fick göra det istället. Allt gott!
