På en hylla i köket förvarar vi alla ettfems gamla dassböcker och liknande, dvs gemensamma böcker som korridorare har skrivit genom tiderna. I dessa återfinns många konstiga saker, till exempel incidenten då en Inger snodde en propp någonstans runt januari 1988, mystiska listor över gulliga killar och obegripliga julrim. När jag frukosterade med Emma och bläddrade igenom en sådan tidigare idag fann jag detta:
Notera att de till och med citerar att hen inte ”gonna let you down” också! Rickrollad av dåtiden!!!
Job: Så du har varit hemma hos Isak? Hur såg det ut? Kit: Äh, asså jag vet inte, jag såg bara att hen hade en sån cool poster som Albin har. Emma: Vilken cool poster som Job har? Job: Som Albin har! Kit: Den med kedjan och böckerna som typ alla har. Emma: Jahaa! Jag säger ju att de är samma! Alltså Isak och Albin. Job: Jag känner mig utanför när ni säger sådär… (ledsnaste minen) Kit: Men det gör du ju alltid när en avgränsar individer, du vill ju vara alla! Job: JA! JAG VILL OCKSÅ VARA ALBIN OCH ISAK!!!
I stadsskogen står en av Sveriges största granar, Stadsskogsgranen. Den 37 meter höga granen är trots all sin majestät inte utmärkt på något sätt, om en inte räknar geocachen strax intill.
Detta hindrade dock inte Sekten från att i samband med ett besök från stockholmarna Toss och Emmy bege sig ut på utflykt!
Till att börja med tillverkade vi wraps, att ha som utflyktsmat. Till skillnad från vad bilden antyder var det dock fler än Emmy som hjälpte till.
Efter en lång (flera kilometer!) vandring kom vi fram till vattentornet. Det hade varit mer majestätiskt om det inte var för klottret.
Vi gick vidare, satte oss vid ett picknickbord vid fågeldammarna, och åt av vår matsäck.
Och drack av vår matsäck!
När vi var nöjda med vårt ätande gick vi vidare, i jakt på granen. Hjälpmedel: en GPS. Efter ganska mycket runtirrande kom vi till slut fram.
Granen var ganska stor.
Det krävdes tre personer för att krama den. Inget redwoodträd direkt, men ganska mäktigt ändå!
Andra roade sig med att klättra upp i den istället.
En del firade hittandet av granen med att slåss med pinnar.
Vi hittade cachen!
Efter en stund gick vi hemåt. Vid den här informationstavlan nämns denna fantastiska sevärdhet inte med ett endaste ord.
När vi väl kom hem fikade vi på resterna av matsäcken. Detta sockertillskott till trots var flera så trötta efter all aktivitet under dagen att de somnade en stund.
Det hela rundades av med hemmabakt veganpizza. Sedan såg vi dessutom på en film innan vi gick och lade oss. En bra dag!
Albins största vegansorg är att ingen hittills har gjort en vettig crème brûlée. Det har gjorts många försök i sekten att återskapa denna dallriga rätt, men hittills har ingen gått särskilt bra. Jag vet inte varför vi hetsar så mycket om créme brûlée, jag vet bara att Albin har lovat att göra ett altare till mig om jag hittar på ett bra sätt, och det är motivation nog för mig. Eftersom jag nästan aldrig har ätit créme brûlée ens så lät jag Albin berätta om sina tankar och känslor inför puddingen, så att jag på ett så bra som möjligt sätt kunde återskapa den.
Efter att jag hade fått information om vad det var jag skulle åstadkomma satte jag igång. För att optimera experimentet så gjorde jag en bunt små satser med olika ingredienser. På bilden här nedan ser vi sex små skålar med lappar med olika ingredienser på.
Beväpnad olika teorier om stärkelse (potatismjöl, mannagrynsgröt i varierande grad av kok, agar agar), samt olika ingredienser att basera varje recept på (alpros nya sojagrädde, sojamjulk, havremjulk, mandelmjulk) och basingredienserna margarin, vanilj och socker, påbörjade jag urballningen. Här är ett lösryckt galleri.
Ärligt talat så är allt mellan början och punkten då alla puddingar hade stelnat lite av en dimma. Bilderna förtäljer att jag lyckades bränna en kastrull, skapa totalt kaos med olika saker i köket och kladda mannagryn på olika spännande ställen. Efter ett par timmars totalt monsterkaos så var jag i alla fall klar, och vi hade kommit till det roligaste stadiet:
Efter detta var det dags att betygsätta. Albin är såklart domare men andra närvarande fick också ta del av och säga sin åsikt om varje pudding. Själv tyckte jag att alla var goda men jag är ju så lättflirtad att allt med lite socker och fett går ned. Betygskalan är i alla fall ett till fem, och Albin har skrivit omdömen om varje crème brûlée!
Försök 1.
Smak: God, men lite mesig.
Konsistens: Inte ”studsig”, lite som risgrynsgröt.
Betyg:
Försök 2.
Smak: Nästan ännu mesigare än #1.
Konsistens: Som mannagrynsgröt (precis).
Betyg:
Försök 3.
Smak: God! Mycket gräddig och vaniljig.
Konsistens: Som slem med tjockare klumpar av… slem i. Sämsta hittills.
Betyg (bara för smaken):
Försök 4.
Smak: Svag. Som vanilj + mannagrynsgröt + sjukt mycket socker.
Konsistens: Som mannagrynsgröt.
Betyg:
Försök 5.
Smak: God! Men salt och lite konstig.
Konsistens: Sådär (lös).
Betyg:
Försök 6.
Smak: Gräddig och god + smak av bränt.
Konsistens: gräddig…? D.V.S. Som… grädde.
Betyg (faktiskt inte ens crème…):
Efter att Albin fått smaka de 6 puddingarna som jag gjorde först, samlade jag informationen om konsistens och smak, och gjorde vad jag hoppades skulle bli den ultimata créme brûléen, nummer 7. Den hade smaken från försök 3, men förutom att potatismjölet var bättre blandat, så hade den även agar agar i sig. Tyvärr tog vaniljen slut och jag tvingades använda vanillinsocker och det drog ned allting rejält. Albin smakade även denna:
Försök 7.
Smak: God, men lite mycket smör + mer äkta vanilj.
Konsistens: Nästan rätt, om den inte hade skurit sig!
Betyg:
Samtidigt som det här ägde rum satt Jobjörn och Ellen och skar ut sina namn i jätteäcklig vegansk ost, och spenderade sedan orimligt lång tid på att kasta denna på varandra.
Det var allt för dagens projektredovisning! Fortsättning följer.
Så var tiden inne för pepparkakshuset att bli uppätet. Eller i alla fall provsmakat. Kit, Albin och undertecknad högg in på det med liv och lust och nedan finns bildbevisen.
Först ut var Albin som likt Hans och Greta angrep det försvarslösa pepparkakshuset.
Även undertecknad attackerade huset likt en smygande katt.
Albin tyckte att huset var så gott att han tog ytterligare en bit. Denna gången var det skorstenen som försvann. Hur ska vi nu kunna hålla värmen i vinterkylan undrade husets invånare?
Kit attackerade huset med hela munnen. Här ska ätas! Om nom nom.
Pepparkakshuset efter attacken - numera ett ruckel.
