Etikettarkiv: Per

Namnepitet á la Illiaden

Publicerat av
1

Undertecknad har en tid nu ägnat sig åt att ge Sektens medlemmar olika epitet, precis som i Illiaden (ni vet den snabbfotade Akilles och så).

Först ut var Kit, som ofta ses med en förpackning ”Sagolika Nyponsoppa” i högsta hugg. Därför var NyponKit ett givet namn.

Nästan lika självklart var det att döpa om Jobjörn till Josbjörn. Job har druckit samma juice sedan någon gång i gymnasiet, när han först introducerades för drycken. Han dricker den varje dag till frukost och ibland även till middag eller fikat. Bravo med smak av apelsin, äpple och mandarin är det som gäller! Jag har köpt så många på ICA åt honom att jag har börjat få rabatt på dem själv!

Att ge Albin ett epitet var nästan givet – han är TeAlbin! Om inte Albin vill dricka te då är han sjuk. Och även då brukar han dricka te. Favoriten verkar vara Earl Grey med en skvätt sojamjölk i.

Nu börjar vi gå ifrån dryckerna lite, men Per äter pommes frites lite för ofta för att slippa bli kallad PommesPer. Det är dessutom en rolig allitteration, hur skulle jag kunna motstå det. Johan får bli KörvJohan, mest för att han tjatar om ”körv” (korv på konstig dialekt) hela tiden och för att han gör ett glatt mmmmmm-ljud varje gång någon nämner kött i allmänhet och korv i synnerhet. Jag tänker mig att han kommer att bli nöjd över sitt nya smeknamn.

Sist ut är Christine, som inte egentligen är en del av Sekten utan bara råkar ha bosatt sig i dess epicentrum, korridor 1:5. Hennes huvudsakliga föda verkar vara smoothies, varför SmoothieChristine känns givet. Vi hoppas dock att hon faktiskt inte är frukterian på riktigt utan äter andra saker på annat håll.

Det är ju inte riktigt kutym att ge sig själv smeknamn, men Kit och jag diskuterade vad jag borde kallas. BlockchokladEmma kom upp som förslag och vi får se om det fastnar. Förslag på andra (inte så sockerstinna) namn mottages tacksamt.

Uppsalas största gran

Publicerat av
Svara

I stadsskogen står en av Sveriges största granar, Stadsskogsgranen. Den 37 meter höga granen är trots all sin majestät inte utmärkt på något sätt, om en inte räknar geocachen strax intill.

Detta hindrade dock inte Sekten från att i samband med ett besök från stockholmarna Toss och Emmy bege sig ut på utflykt!

Till att börja med tillverkade vi wraps, att ha som utflyktsmat. Till skillnad från vad bilden antyder var det dock fler än Emmy som hjälpte till.

Efter en lång (flera kilometer!) vandring kom vi fram till vattentornet. Det hade varit mer majestätiskt om det inte var för klottret.

Vi gick vidare, satte oss vid ett picknickbord vid fågeldammarna, och åt av vår matsäck.

Och drack av vår matsäck!

När vi var nöjda med vårt ätande gick vi vidare, i jakt på granen. Hjälpmedel: en GPS. Efter ganska mycket runtirrande kom vi till slut fram.

Granen var ganska stor.

Det krävdes tre personer för att krama den. Inget redwoodträd direkt, men ganska mäktigt ändå!

Andra roade sig med att klättra upp i den istället.

En del firade hittandet av granen med att slåss med pinnar.

Vi hittade cachen!

Efter en stund gick vi hemåt. Vid den här informationstavlan nämns denna fantastiska sevärdhet inte med ett endaste ord.

När vi väl kom hem fikade vi på resterna av matsäcken. Detta sockertillskott till trots var flera så trötta efter all aktivitet under dagen att de somnade en stund.

Det hela rundades av med hemmabakt veganpizza. Sedan såg vi dessutom på en film innan vi gick och lade oss. En bra dag!

Sekten är nu en soffa fattigare

Publicerat av
4

Sekten har ett litet, i brist på ett bättre ord, vardagsrum, med två soffor i. Eller hade, om man ska använda rätt tempus. Den ena soffan har sjungit på sista versen ett par år nu och har vid två tillfällen ramlat isär och limmats ihop igen. Så härom kvällen när Emma ämnade sätta sig ner för att i godan ro dricka en kopp te, rasade den samman ytterligare en gång. (Tjockisskämt och kommentarer undanbedes!) Efter att ha försäkrat sig om att ingen var skadad var självklart den första reaktionen att ta fram kameran.

Tredje gången gilt tänkte inte Emma och Albin, utan skruvade isär soffan och ställde den på den gemensamma toalettet a.k.a. skräpförrådet. Synd att de körde skräp några timmar tidigare, men också tur eftersom soffan nu fick plats i förrådet.

Jobjörn drog genast fram telefonen och SMSade kit och Johan som satt inne på Kits rum och tittade på film. En stund senare kunde vi höra ett gapskratt från Kits rum.

Därefter könskvoterade Jobjörn genom att fortsätta med sin ursprungliga plan att laga sin rock.

När soffan var isärskruvad provsatt Emma och Albin den mer spartanska soffvarianten, även kallad ”kuddar på golvet”. Albin, som inte är speciellt förtjust i soffor i allmänhet och alltid haft ett extra horn i sidan mot Tor, som soffan heter, muttrade att ”det här var väl det enda man kunde göra för att få soffan att bli ännu mer obekväm”.

Emma och Jobjörn tyckte dock att det var ganska mysigt, och visst lyser Mac-datorer ganska trevligt?

Morgonen därpå gjorde Per iaktagelsen att sekten var en soffa fattigare, och kommenterade det på Facebook med ”Vaknar och går ut i korridoren, sofframen borta, hatar när det händer…” samt en bild på soffkuddarna på golvet, tagen med sin betydligt bättre kamera.

 

Bakmaskinen

Publicerat av
4

I samband med julhelgen fick Job av en händelse fatt på en bakmaskin tillhörandes dennes mamma, och släpade hem den till Uppsala. Där blev den stående fram till den 2 januari, då tiden var inne att prova den. Den samlade Sekten – alla utom Kit, som inte var hemma – deltog förväntansfullt i förberedelserna. Vi tänkte oss nybakat bröd varje dag. Det var en makalös manick. Det skulle bli som i Star Trek. Vi hällde hälften av en brödmix som Ragnhild lämnat, satte på maskinen, och exalterades av ljudet av deg som knådas av en maskin.

Tre timmar senare – när bara Per och Job fortfarande var vakna – började maskinen ge ifrån sig ett ilsket pip. Den var klar. Brödet var bakat. Fyllda av förväntan, men beaktat att Per tidigare sagt att ”det luktar typ bränt plast i köket” även en viss skepsis, tog vi fram brödet.

Det gick sådär.

Brödet gick knappt att äta. Vi städade upp och lämnade brödet inlindat i en handduk för att svalna tills morgonen därpå – det var då stenhårt. Ner i komposten med det!

Men vem ger sig efter första gången? Innan middagen snodde Job ihop en ny blandning; den här gången Basic-receptet i instruktionshäftet till punkt och pricka istället för en färdig brödmix.

Det gick… bättre.

Det här brödet hade en orimligt hög andel solroskärnor och höll inte ihop särskilt bra, men det var klart ätbart. Vid det här laget var nyårs-soygurten slut, så Job tänkte sig att det var bäst att köra en ny laddning så att det fanns någon frukost att äta imorgon. Så i med en ny hög ingredienser – nu med mer salt och mindre solroskärnor, på med timern, och åter till att göra något annat.

Strax efter nio nästa morgon stapplade Job in i köket för att se hur det hade gått. Det hade gått ganska bra!

Detta bröd hade en någorlunda rimlig hållfasthet, var inte bränt någonstans, och bestod av fler saker än solroskärnor. Några skivor av detta med margarin på blev en helt okej frukost.

Efter detta bakade Job bröd i ugnen istället, och sedan tog Vänsterpartiets kongress vid så han var sedan borta i flera dagar. Berättelsen om bakmaskinen fortsätter kanske en annan gång.

Så här ser förresten bakmaskinen ut:

Ej att förväxla med en annan apparat som också kallas ”bakmaskin” men som kanske borde kallas t ex ”degblandare”. En sådan har vi också (den tillhör Arken):

Nästan som verkligheten

Publicerat av
1

Nästan som verkligheten är berättelserna om en revolutionär gruppering, kallad ”Sekten”, koncentrerad kring en femrumsstudentkorridor i centrala Uppsala. En slags dokusitcom om att laga middag och planera revolutionen. Gemensamt för sektens medlemmar är bland annat att de tenderar att bry sig lite för mycket om saker som ingen annan bryr sig om. Det som hädanefter följer är nästan som verkligheten.

Kit

Sektens nyaste medlem är Kit. Efter en utdragen påhälsning som alltmer övergick i inflyttning i sekten började hon ge upp planerna på att bo i ett studentrum på Lappis i Stockholm, och vid årsskiftet fick hon ett alldeles eget rum i Sektens korridor, helt utan fiffel från det av Sekten infiltrerade förestånderiet. Assimilation gör oss alla till vänner, som Borg-drottningen konstaterar i slutet på Star Trek: Voyager. En vanlig missuppfattning är att Kit skulle vara en så kallad manic pixie dream girl på grund av sin lustiga hårfärg, sitt stökiga rum och sina maniskt genomförda och i varierande grad vansinniga projekt med genomgående arty tendenser. Detta är dock fel, eftersom Kit till skillnad från dessa drömtjejer (och Job) har en självständig personlighet.

Job

Job är vad man skulle kunna kalla för Sektens samordnare. Han lever efter ett strikt schema som han uppdaterar varje dag i sin papperskalender, i form av punktlistor som han sedan tvingar sig själv på ett minst sagt fascistiskt vis att genomföra. Job läser en kurs om att förändra världen och lever därefter. På hans punktlista för mer långsiktiga planer återfinns bland annat att valbereda för en av alla hans föreningar, att starta upp ett t-shirttryck-projekt, att styra upp en studiecirkele av Marx Das Kapital och att lägga fler gigantiska pärlplattor av socialistiska och feministiska förebilder. Han är extremt jagsvag, vilket dels yttrar sig genom att han tilltalar andra som ”Job” av misstag, dels att han donerar bort stora delar av sin kropp i form av blod, blodplasma och stamceller. Han hävdar att ”det känns bra att vara en del av någon annan”. Utöver detta är tre väldigt signifikanta delar av Job att han alltid har varma händer, är bra på att räkna bokstäver i ord, samt fullkomligt saknar djupseende.

Emma

Fram till för inte så länge sedan framstod Emma som en vanlig människa som vem som helst: hon hade ett riktigt jobb (d.v.s. inte i kultursfären), och det var tal om att hon skulle flytta ifrån studentboendet. Sedan kom Sekten. På oroväckande kort tid slutade Emma umgås med utomstående, färgade håret lila, blev vegan och sa upp sig från sitt jobb för att läsa genusvetenskap. Alla i Sekten tycker att det är en solklar förbättring. Emma har mycket väldresserade autistiska tendenser, som hon döljer väl. Dessa kan bland annat skönjas i berättelser om att hon, när hon var liten, inte kunde sova ”för att det var så stökigt i byrålådan”. Hon har även som hobby att diska och städa, något en orimligt stor del av hennes relation till Albin bygger på. På samma sätt som Kit och Albin fungerar som en verbal ekolåda (–”öörn” –”öörn” –”ööörn!” o.s.v.), fungerar Emma och Kit som en sockerbetingad ekolåda. När Emma vill baka men har betänkligheter kring nyttighet hetsar Kit fram bakning. När Kit vill ha socker men inte pallar baka gör Emma detsamma. I det långa loppet kommer detta antagligen att leda till diabetes typ två, men för närvarande ser Sekten på detta som, ja, vaddå egentligen?

Per

Per är en evig fotograf och i umgänget med Per får man förvänta sig att få mängder av mer eller mindre fina bilder på sig själv, gärna arrangerade som gifanimationer. Per har gått från att vara sektens hårt disciplinerade planslav till att helt fritt från tidens tvång jobba hårt med att besluta saker i sista minut, eller ännu hellre fem minuter efter sista minut. Om man frågar Per om han vill ha mat svarar han ofta att han inte vet om han kan delta förrän efter arrangemang X, och att det bara kommer inträffa om faktorerna A, B och C sammanfaller. Per är den medlemmen i Sekten som bär på överlägset mest hybris, och detta yttrar sig bland annat i att Per ibland får för sig att utropa saker som ”jag är fan bäst!” och ”ojoj vad snygg jag är!!”. I övrigt följer Per ca 27 tv-serier, jobbar på en kår och är en kronisk ordvitsare. Pers näst bästa (läs: plågsammaste) ordvits är denna: ”Hallon… TAMBUR-PÅ!!!”. Det finns en facebooksida dedikerad till den tryckande tystnaden som uppstår när Per ordvitsar.

Albin

Albin har sektens mest kollektivistiska ambitioner – Borgerna är hjältarna i Star Trek, inte Federationen – men de mest individuella projekten. I hans rum finns en aquaponicsodling, en hemmabyggd bokscanner, och en snart ihopbyggd sovlåda. I den senare är avsikten att han ska tillbringa sina noggrannt inplanerade sömntider – det är sov varje kväll vid 00:00. Sitt långa svarta hår och ambition att sova i en typ kista till trots är Albin dock inte vampyr, eller ens Rammstein-fan. Han inledde sin akademiska karriär inom naturvetenskapen man fann snart att han var orimligt bra på att skriva på precis det sätt som lärare i humaniora uppskattar. Han hatar dock postmodernism – eller ja, egentligen allt utom emacs.