Namnepitet á la Illiaden

Undertecknad har en tid nu ägnat sig åt att ge Sektens medlemmar olika epitet, precis som i Illiaden (ni vet den snabbfotade Akilles och så).

Först ut var Kit, som ofta ses med en förpackning ”Sagolika Nyponsoppa” i högsta hugg. Därför var NyponKit ett givet namn.

Nästan lika självklart var det att döpa om Jobjörn till Josbjörn. Job har druckit samma juice sedan någon gång i gymnasiet, när han först introducerades för drycken. Han dricker den varje dag till frukost och ibland även till middag eller fikat. Bravo med smak av apelsin, äpple och mandarin är det som gäller! Jag har köpt så många på ICA åt honom att jag har börjat få rabatt på dem själv!

Att ge Albin ett epitet var nästan givet – han är TeAlbin! Om inte Albin vill dricka te då är han sjuk. Och även då brukar han dricka te. Favoriten verkar vara Earl Grey med en skvätt sojamjölk i.

Nu börjar vi gå ifrån dryckerna lite, men Per äter pommes frites lite för ofta för att slippa bli kallad PommesPer. Det är dessutom en rolig allitteration, hur skulle jag kunna motstå det. Johan får bli KörvJohan, mest för att han tjatar om ”körv” (korv på konstig dialekt) hela tiden och för att han gör ett glatt mmmmmm-ljud varje gång någon nämner kött i allmänhet och korv i synnerhet. Jag tänker mig att han kommer att bli nöjd över sitt nya smeknamn.

Sist ut är Christine, som inte egentligen är en del av Sekten utan bara råkar ha bosatt sig i dess epicentrum, korridor 1:5. Hennes huvudsakliga föda verkar vara smoothies, varför SmoothieChristine känns givet. Vi hoppas dock att hon faktiskt inte är frukterian på riktigt utan äter andra saker på annat håll.

Det är ju inte riktigt kutym att ge sig själv smeknamn, men Kit och jag diskuterade vad jag borde kallas. BlockchokladEmma kom upp som förslag och vi får se om det fastnar. Förslag på andra (inte så sockerstinna) namn mottages tacksamt.

Anfall på ett stackars pepparkakshus, eller en försenad Tjugondag Knut

Så var tiden inne för pepparkakshuset att bli uppätet. Eller i alla fall provsmakat. Kit, Albin och undertecknad högg in på det med liv och lust och nedan finns bildbevisen.

Först ut var Albin som likt Hans och Greta angrep det försvarslösa pepparkakshuset.

Även undertecknad attackerade huset likt en smygande katt.

Albin tyckte att huset var så gott att han tog ytterligare en bit. Denna gången var det skorstenen som försvann. Hur ska vi nu kunna hålla värmen i vinterkylan undrade husets invånare?

Kit attackerade huset med hela munnen. Här ska ätas! Om nom nom.

Pepparkakshuset efter attacken - numera ett ruckel.

 

Baka baka liten kaka…

Sektens, i brist på bättre ord, hangaround, Johan, fyllde år och firade detta med ett ”Revolutionärt fika som råkar sammanfalla med mig födelsedag”. Eftersom undertecknad har ett närmast sjukligt stort behov av att baka insåg hon att detta var den perfekta ursäkten. Man kan baka en tårta, skänka den till fikat, bli omtyckt och (förhoppningsvis) få beröm för den goda tårtan och slipper äta upp den själv och därmed bli gravt överviktig och få typ två diabetes!

Sagt och gjort, en tårta skulle bakas. Eftersom tårtor traditionellt innehåller grädde, som varken är veganskt eller speciellt gott fick jag improvisera. Jag mixade ihop två recept från veganvrak (tårtbotten och glasyr) samt ett recept jag googlade fram på smörkräm med vaniljsmak.

Efter att ha gräddat tårtbotten och delat den på mitten brädde jag ett tjockt lager smörkräm på den ena, och la den andra ovanpå. Mums med fett och socker!

Sedan var det dags att göra glasyren. Den smakar ungefär som chokladkola, och var inte alls svår att göra.

Såhär fin (?) blev tårtan efter att glasyren bretts på den.

Tårtan garnerades med riven blockchoklad. Därefter kalkerade jag av hammaren och skäran från google och siktade över florsocker så att det blev ett mönster. Ska det vara ett revolutionärt fika så ska det!

Tårtan verkade uppskattas och det tog inte lång stund innan folk hade tagit för sig. Dagens anti-folkhälsoinsats slutförd!

 

Job och kladdkakorna

Något som stora delar av sekten tycker om att göra är att baka. Idag var det Jobs tur att göra en kladdkaka till ett Ung Vänster-arrangemang. Receptet han använde har vi fått från en kamrat, och även om det brukar bli goda kladdkakor lämnar det en del i övrigt att önska. Till exempel tydliga instruktioner på hur man ska göra. Detta leder bland annat till att Job inte smälter margarinet (som man gör i alla kladdkakerecept undertecknad har sett) utan blandar i det med händerna.

Är det här verkligen ett rimligt sätt att baka kladdkaka på?

Detta är problematiskt inte bara för att det är jobbigt, utan också för att Job har en bugg som gör att han slutar andas när han blir kladdig om händerna. Den här gången gick det trots allt bra, och han kunde njuta av att provsmaka den deg som hade fastnat på händerna. Och vi andra kunde titta på och skratta åt hans chokladmonsterhand. Kakan ser god ut i alla fall, och Ung Vänstrarna kan säkert skatta sig lyckliga för att Job offrade liv och lem när han höll andan samtidigt som han bakade efterrätt till dem.

Receptet kommer här förresten:

Kladdkaka (ca 40 port)

  • 600 g mjölkfritt margarin
  • 1 dl sirap
  • 12 dl/1 kg socker
  • 4 dl/200 g kakao
  • lite vaniljsocker om du har
  • 5 dl havregrädde
  • 12 dl (720 g) mjöl

Blanda ihop ingredienserna och smeta ut i en långpanna (eller fyra kakformar). Kör i ugnen på 175 grader i ca 25 minuter. Låt stå kallt ett tag (t ex utomhus såhär års), helst över natten.

Mot Librobäck – och vidare!

Härom dagen tog sig delar av Sekten (närmare bestämt Albin, Emma och Kit) iväg på ett mindre äventyr. Kits katt Pusen skulle efter några dagar i fångenskap äntligen få komma ut i den stora vida världen, och för detta ändamål skulle Kit införskaffa några brädor och bygga en katttrappa modell sex meter lång, från balkongen ner till trottoaren. Albin skulle köpa en hålsåg för att borra ett hål till sin sovlådas ventilation. För även om man sover bra med en hög koncentration av koldioxid i luften så kan det vara trevligt att vakna på morgonen. Dessutom hade både sekten och husets stiftelse en massa skräp, framför allt elskrot, som de tänkte passa på att kasta på återvinningsstationen som lämpligt nog låg granne med byggvaruhuset. Vad Emma fick ut av utflykten är mer oklart, men ryktet säger att hon blev övertalad att följa med som vägvisare och sällskapsdam.

Albin i egenskap av biträdande föreståndare fick därmed lön för att kasta skräpet, varför både Kit och Emma ansåg att det inte var mer än rätt att han fick dra den tunga cykelkärran med sin cykel. Så efter att ha lånat kärran av husets cykelfantast, burit ut allt skräp och mätt hur lång kattrappan behövde vara samt hällt flera liter (eller i alla fall en mugg) varmvatten över cykelkärrans fastfrusna lås begav sig den tappra trion iväg. Cykelkärran var inte vacker och sopberget var knappast det finaste världen har skådat, men det var i alla fall ordentligt fastsurrat och det är ju insidan som räknas – eller hur?

Bortsett från ett mindre missöde när cykelkärran lossnade från Albins cykel gick färden bra. Väl framme på återvinningsstationen gick Albin på en desperat jakt efter papper att snyta sig i medan resterande sektmedlemmar kastade skräpet. Kit tittade längtansfullt på de kasserade pinnstolarna och virket som kunde ha blivit en fin kattrappa, och Albin synade elskroten på jakt efter något intressant. Både Emma och Kit enades om att det var synd och skam att så många antagligen inte helt trasiga tvättmaskiner skulle kastas. Men eftersom man inte får sno skräp styrde sekten kosan mot byggvaruhuset för att köpa bräder.

Byggvaruhuset hade inte läst boken Trafikmaktordningen och hade därför ingen cykelparkering. Men det var ingen fara, det fanns bilparkeringsplatser och en var alldeles lagom för tre cyklar och en kärra.

Efter att samtliga sektmedlemmar paniksnutit sig på kundtoaletten började jakten. Emma tittade förundrat på när både Kit och Albin spontanhandlade konstiga plattor med hål i, fin mässningsfärgad ståltråd och spännremmar. Sedan ut till brädgården! Men bommen in dit tyckte inte om cyklister, man var tvungen att cykla runt. Kit fick, på grund av sin brutna tå, åka i cykelkärran, medan Emma galopperade bredvid som en travhäst.

(Till Kits försvar så kändes det mycket snabbare än det ser ut på filmen!) 

Albin imponerade med sina brädkunskaper och efter lite velande hittade Kit två plankor som hon tyckte om. Dessa släpade hon tillsammans med Emma tillbaka till sågbänken där de delade dem i mindre bitar som gick ner i cykelkärran. ”Träslöjdspersonen” Albin visade hur en såg ska användas, och även Emma visade sig ha oanade sågningsskills, vilket kom sig av att hon är scout. Trä är snyggare är skräp och cykelfärden hem kunde säkert ha varit en fröjd om det inte hade varit vinter och alldeles för många minusgrader. Men, som Kit sa, fördelen med att förlora känseln i tårna är att man inte känner att man har ont i sin brutna stortå – eller?

Emma visar upp sina sågningsskills! 

Sekten är nu en soffa fattigare

Sekten har ett litet, i brist på ett bättre ord, vardagsrum, med två soffor i. Eller hade, om man ska använda rätt tempus. Den ena soffan har sjungit på sista versen ett par år nu och har vid två tillfällen ramlat isär och limmats ihop igen. Så härom kvällen när Emma ämnade sätta sig ner för att i godan ro dricka en kopp te, rasade den samman ytterligare en gång. (Tjockisskämt och kommentarer undanbedes!) Efter att ha försäkrat sig om att ingen var skadad var självklart den första reaktionen att ta fram kameran.

Tredje gången gilt tänkte inte Emma och Albin, utan skruvade isär soffan och ställde den på den gemensamma toalettet a.k.a. skräpförrådet. Synd att de körde skräp några timmar tidigare, men också tur eftersom soffan nu fick plats i förrådet.

Jobjörn drog genast fram telefonen och SMSade kit och Johan som satt inne på Kits rum och tittade på film. En stund senare kunde vi höra ett gapskratt från Kits rum.

Därefter könskvoterade Jobjörn genom att fortsätta med sin ursprungliga plan att laga sin rock.

När soffan var isärskruvad provsatt Emma och Albin den mer spartanska soffvarianten, även kallad ”kuddar på golvet”. Albin, som inte är speciellt förtjust i soffor i allmänhet och alltid haft ett extra horn i sidan mot Tor, som soffan heter, muttrade att ”det här var väl det enda man kunde göra för att få soffan att bli ännu mer obekväm”.

Emma och Jobjörn tyckte dock att det var ganska mysigt, och visst lyser Mac-datorer ganska trevligt?

Morgonen därpå gjorde Per iaktagelsen att sekten var en soffa fattigare, och kommenterade det på Facebook med ”Vaknar och går ut i korridoren, sofframen borta, hatar när det händer…” samt en bild på soffkuddarna på golvet, tagen med sin betydligt bättre kamera.