Månadsarkiv: januari 2012

Köksvågen!

Publicerat av
1

I flera veckor har Job suktat efter en köksvåg. Det började med att han spenderade en helt orimlig mängd tid på att jämföra priser och kvalitet på ca alla köksvågar på internet. Han hade två krav: Den ska ha en digital display, och den ska ha en tareringsfunktion.

Efter en viss utsållningsprocess beställde han en från Webbhallen och idag kom han hem med den, glad som ett litet litet troll. Efter att ha slitit upp förpackningen med ögon lysande av iver (se bild nedan) började han väga allting runt omkring sig. Han började med bubbelplasten som vågen kom med, sedan kartongen, sedan instruktionsboken. Han började fråga oss som satt i rummet om hur mycket vi trodde att de olika sakerna vägde. Han gjorde detta med ett enormt lur i sin blick. Efter att Kit hade gissat fel på vad kartongen vägde med ett gram kom bitar av sekten (dvs Kit slash undertecknad) fram till att ingen köksvåg egentligen behövdes. Detta bekom dock inte Job och med mycken glädje skuttade han in i köket och ställde den på sin plats ovanpå den nya kökshyllan.

Kit ber om ursäkt för den kassa bildkvaliteten och lovar att försöka styra upp sin mobilkamera i framtiden! 

Nästa gång vi såg Job så kom han in i köket, plockade på sig vågen och började kombinera sina två favoritsysselsättningar: Att stapla saker, och att väga saker. Följdaktligen började han stapla allting som han hittade runt sig på vågen – till ett torn på nästan en meter – och utropade glatt hur mycket varje tillkommande sak vägde.

Mot Librobäck – och vidare!

Publicerat av
4

Härom dagen tog sig delar av Sekten (närmare bestämt Albin, Emma och Kit) iväg på ett mindre äventyr. Kits katt Pusen skulle efter några dagar i fångenskap äntligen få komma ut i den stora vida världen, och för detta ändamål skulle Kit införskaffa några brädor och bygga en katttrappa modell sex meter lång, från balkongen ner till trottoaren. Albin skulle köpa en hålsåg för att borra ett hål till sin sovlådas ventilation. För även om man sover bra med en hög koncentration av koldioxid i luften så kan det vara trevligt att vakna på morgonen. Dessutom hade både sekten och husets stiftelse en massa skräp, framför allt elskrot, som de tänkte passa på att kasta på återvinningsstationen som lämpligt nog låg granne med byggvaruhuset. Vad Emma fick ut av utflykten är mer oklart, men ryktet säger att hon blev övertalad att följa med som vägvisare och sällskapsdam.

Albin i egenskap av biträdande föreståndare fick därmed lön för att kasta skräpet, varför både Kit och Emma ansåg att det inte var mer än rätt att han fick dra den tunga cykelkärran med sin cykel. Så efter att ha lånat kärran av husets cykelfantast, burit ut allt skräp och mätt hur lång kattrappan behövde vara samt hällt flera liter (eller i alla fall en mugg) varmvatten över cykelkärrans fastfrusna lås begav sig den tappra trion iväg. Cykelkärran var inte vacker och sopberget var knappast det finaste världen har skådat, men det var i alla fall ordentligt fastsurrat och det är ju insidan som räknas – eller hur?

Bortsett från ett mindre missöde när cykelkärran lossnade från Albins cykel gick färden bra. Väl framme på återvinningsstationen gick Albin på en desperat jakt efter papper att snyta sig i medan resterande sektmedlemmar kastade skräpet. Kit tittade längtansfullt på de kasserade pinnstolarna och virket som kunde ha blivit en fin kattrappa, och Albin synade elskroten på jakt efter något intressant. Både Emma och Kit enades om att det var synd och skam att så många antagligen inte helt trasiga tvättmaskiner skulle kastas. Men eftersom man inte får sno skräp styrde sekten kosan mot byggvaruhuset för att köpa bräder.

Byggvaruhuset hade inte läst boken Trafikmaktordningen och hade därför ingen cykelparkering. Men det var ingen fara, det fanns bilparkeringsplatser och en var alldeles lagom för tre cyklar och en kärra.

Efter att samtliga sektmedlemmar paniksnutit sig på kundtoaletten började jakten. Emma tittade förundrat på när både Kit och Albin spontanhandlade konstiga plattor med hål i, fin mässningsfärgad ståltråd och spännremmar. Sedan ut till brädgården! Men bommen in dit tyckte inte om cyklister, man var tvungen att cykla runt. Kit fick, på grund av sin brutna tå, åka i cykelkärran, medan Emma galopperade bredvid som en travhäst.

(Till Kits försvar så kändes det mycket snabbare än det ser ut på filmen!) 

Albin imponerade med sina brädkunskaper och efter lite velande hittade Kit två plankor som hon tyckte om. Dessa släpade hon tillsammans med Emma tillbaka till sågbänken där de delade dem i mindre bitar som gick ner i cykelkärran. ”Träslöjdspersonen” Albin visade hur en såg ska användas, och även Emma visade sig ha oanade sågningsskills, vilket kom sig av att hon är scout. Trä är snyggare är skräp och cykelfärden hem kunde säkert ha varit en fröjd om det inte hade varit vinter och alldeles för många minusgrader. Men, som Kit sa, fördelen med att förlora känseln i tårna är att man inte känner att man har ont i sin brutna stortå – eller?

Emma visar upp sina sågningsskills! 

Sekten är nu en soffa fattigare

Publicerat av
4

Sekten har ett litet, i brist på ett bättre ord, vardagsrum, med två soffor i. Eller hade, om man ska använda rätt tempus. Den ena soffan har sjungit på sista versen ett par år nu och har vid två tillfällen ramlat isär och limmats ihop igen. Så härom kvällen när Emma ämnade sätta sig ner för att i godan ro dricka en kopp te, rasade den samman ytterligare en gång. (Tjockisskämt och kommentarer undanbedes!) Efter att ha försäkrat sig om att ingen var skadad var självklart den första reaktionen att ta fram kameran.

Tredje gången gilt tänkte inte Emma och Albin, utan skruvade isär soffan och ställde den på den gemensamma toalettet a.k.a. skräpförrådet. Synd att de körde skräp några timmar tidigare, men också tur eftersom soffan nu fick plats i förrådet.

Jobjörn drog genast fram telefonen och SMSade kit och Johan som satt inne på Kits rum och tittade på film. En stund senare kunde vi höra ett gapskratt från Kits rum.

Därefter könskvoterade Jobjörn genom att fortsätta med sin ursprungliga plan att laga sin rock.

När soffan var isärskruvad provsatt Emma och Albin den mer spartanska soffvarianten, även kallad ”kuddar på golvet”. Albin, som inte är speciellt förtjust i soffor i allmänhet och alltid haft ett extra horn i sidan mot Tor, som soffan heter, muttrade att ”det här var väl det enda man kunde göra för att få soffan att bli ännu mer obekväm”.

Emma och Jobjörn tyckte dock att det var ganska mysigt, och visst lyser Mac-datorer ganska trevligt?

Morgonen därpå gjorde Per iaktagelsen att sekten var en soffa fattigare, och kommenterade det på Facebook med ”Vaknar och går ut i korridoren, sofframen borta, hatar när det händer…” samt en bild på soffkuddarna på golvet, tagen med sin betydligt bättre kamera.

 

Bakmaskinen

Publicerat av
4

I samband med julhelgen fick Job av en händelse fatt på en bakmaskin tillhörandes dennes mamma, och släpade hem den till Uppsala. Där blev den stående fram till den 2 januari, då tiden var inne att prova den. Den samlade Sekten – alla utom Kit, som inte var hemma – deltog förväntansfullt i förberedelserna. Vi tänkte oss nybakat bröd varje dag. Det var en makalös manick. Det skulle bli som i Star Trek. Vi hällde hälften av en brödmix som Ragnhild lämnat, satte på maskinen, och exalterades av ljudet av deg som knådas av en maskin.

Tre timmar senare – när bara Per och Job fortfarande var vakna – började maskinen ge ifrån sig ett ilsket pip. Den var klar. Brödet var bakat. Fyllda av förväntan, men beaktat att Per tidigare sagt att ”det luktar typ bränt plast i köket” även en viss skepsis, tog vi fram brödet.

Det gick sådär.

Brödet gick knappt att äta. Vi städade upp och lämnade brödet inlindat i en handduk för att svalna tills morgonen därpå – det var då stenhårt. Ner i komposten med det!

Men vem ger sig efter första gången? Innan middagen snodde Job ihop en ny blandning; den här gången Basic-receptet i instruktionshäftet till punkt och pricka istället för en färdig brödmix.

Det gick… bättre.

Det här brödet hade en orimligt hög andel solroskärnor och höll inte ihop särskilt bra, men det var klart ätbart. Vid det här laget var nyårs-soygurten slut, så Job tänkte sig att det var bäst att köra en ny laddning så att det fanns någon frukost att äta imorgon. Så i med en ny hög ingredienser – nu med mer salt och mindre solroskärnor, på med timern, och åter till att göra något annat.

Strax efter nio nästa morgon stapplade Job in i köket för att se hur det hade gått. Det hade gått ganska bra!

Detta bröd hade en någorlunda rimlig hållfasthet, var inte bränt någonstans, och bestod av fler saker än solroskärnor. Några skivor av detta med margarin på blev en helt okej frukost.

Efter detta bakade Job bröd i ugnen istället, och sedan tog Vänsterpartiets kongress vid så han var sedan borta i flera dagar. Berättelsen om bakmaskinen fortsätter kanske en annan gång.

Så här ser förresten bakmaskinen ut:

Ej att förväxla med en annan apparat som också kallas ”bakmaskin” men som kanske borde kallas t ex ”degblandare”. En sådan har vi också (den tillhör Arken):

Utfärd till IKEA!

Publicerat av
5

Igår samlade fyra femtedelar av Sekten ihop sig på morgonen (klockan 12.25) och reste i samlad trupp till det IKEA som ligger i utkanten av Uppsala. Trots kamrat Johans uppmaningar om röda fanor och det posthorn som Job använde för att tuta bort nazister från Stockholms gator tidigare i vintras, begav vi oss obeväpnade, oförberedda och odresserade till varuhuset. Kit hade vaknat strax innan och inte hunnit äta frukost, och både Emma och Job hade yttrat oro över begynnande förkylning. Lite sega (i alla fall undertecknad) men ganska pepp gav vi oss ut på vår färd. Vi skulle köpa ramar. Vi skulle köpa tyg. Vi skulle fylla vårt inventory med billigt men praktiskt krafs.

Jobjörn och Albin, farfar och barnbarn, gubbe och spjuver!

Väl på IKEA gick allting väldigt lugnt, tills vi kom ned till den avdelning som har tyg. Albin, som visste precis vad han skulle ha, begav sig till det billigaste svarta tyget, en oumbärlig del av hans blivande sovlåda. Kit hade en vag aning om att hen behövde ha dels kuddfodral till sina myskuddar, och dels tyg till en gardin. Job var bara där för att köpa en lampa (som, visade det sig, inte ens fanns) och lite ramar och rännde alltså runt övrig sekt och försökte pracka på dem billigt IKEA-skräp. Det här resulterade i ett par saker: För det första blev den hungriga Albin väldigt irriterad på Jobs snälla förfrågning om när tygmätandet var färdigt. För det andra följde Job efter Kit i hens jakt på kuddfodral och gardintyg och utropade saker som ”den här, den är brun! Det är steampunk!” om allt från överkast till orientaliska mattor, och tack vare Kits något ambivalenta relation till Den Bruna Färgen fungerade det bra oroväckande många gånger.

Efter att Albin hade lyckats mäta och väga sina tio meter svart tyg, gick vi med våra famnar fulla av linne och polyester och en känsla av att gjort det vi kom för att göra, mot ramavdelningen. Där insåg vi snabbt att det skulle bli helvetet att frakta hem allting, eftersom Job köpt fem gigantiska ramar att ha runt sina lika gigantiska pärlplattor. När vi senare på lagret spontanshoppade en bokhylla att ha i köket befästes denna profetia.

En nödproviantering på IKEAs chips- och godishörna, utskällning av busschaufför (”Men man får ju inte gå på bak i bussen även om man har saker som inte går in genom framdörren!! Man måste gå på fram!” ”Men då får man ju inte in grejerna?” ”Ja, det är meningen! Man får inte gå på bak!”) och en väldas massa slit och släp senare var vi åter i vår korridor och påbörjade nu den största prövningen: Att som grupp, och utan att bråka, montera ihop en IKEA-hylla utan att den såg ut som helvetet. Detta gick förvånansvärt bra och odramatiskt och det enda som egentligen var jobbigt med det var när undertecknad skulle envisas med att fota en gruppbild och tog alldeles för lång tid på sig. Alla som ville fick borra, alla som kunde fick skruva, alla som var upptagna med att få sin antika symaskin att fungera (mer om detta senare) på golvet bredvid fick göra det istället. Allt gott!

Nästan som verkligheten

Publicerat av
1

Nästan som verkligheten är berättelserna om en revolutionär gruppering, kallad ”Sekten”, koncentrerad kring en femrumsstudentkorridor i centrala Uppsala. En slags dokusitcom om att laga middag och planera revolutionen. Gemensamt för sektens medlemmar är bland annat att de tenderar att bry sig lite för mycket om saker som ingen annan bryr sig om. Det som hädanefter följer är nästan som verkligheten.

Kit

Sektens nyaste medlem är Kit. Efter en utdragen påhälsning som alltmer övergick i inflyttning i sekten började hon ge upp planerna på att bo i ett studentrum på Lappis i Stockholm, och vid årsskiftet fick hon ett alldeles eget rum i Sektens korridor, helt utan fiffel från det av Sekten infiltrerade förestånderiet. Assimilation gör oss alla till vänner, som Borg-drottningen konstaterar i slutet på Star Trek: Voyager. En vanlig missuppfattning är att Kit skulle vara en så kallad manic pixie dream girl på grund av sin lustiga hårfärg, sitt stökiga rum och sina maniskt genomförda och i varierande grad vansinniga projekt med genomgående arty tendenser. Detta är dock fel, eftersom Kit till skillnad från dessa drömtjejer (och Job) har en självständig personlighet.

Job

Job är vad man skulle kunna kalla för Sektens samordnare. Han lever efter ett strikt schema som han uppdaterar varje dag i sin papperskalender, i form av punktlistor som han sedan tvingar sig själv på ett minst sagt fascistiskt vis att genomföra. Job läser en kurs om att förändra världen och lever därefter. På hans punktlista för mer långsiktiga planer återfinns bland annat att valbereda för en av alla hans föreningar, att starta upp ett t-shirttryck-projekt, att styra upp en studiecirkele av Marx Das Kapital och att lägga fler gigantiska pärlplattor av socialistiska och feministiska förebilder. Han är extremt jagsvag, vilket dels yttrar sig genom att han tilltalar andra som ”Job” av misstag, dels att han donerar bort stora delar av sin kropp i form av blod, blodplasma och stamceller. Han hävdar att ”det känns bra att vara en del av någon annan”. Utöver detta är tre väldigt signifikanta delar av Job att han alltid har varma händer, är bra på att räkna bokstäver i ord, samt fullkomligt saknar djupseende.

Emma

Fram till för inte så länge sedan framstod Emma som en vanlig människa som vem som helst: hon hade ett riktigt jobb (d.v.s. inte i kultursfären), och det var tal om att hon skulle flytta ifrån studentboendet. Sedan kom Sekten. På oroväckande kort tid slutade Emma umgås med utomstående, färgade håret lila, blev vegan och sa upp sig från sitt jobb för att läsa genusvetenskap. Alla i Sekten tycker att det är en solklar förbättring. Emma har mycket väldresserade autistiska tendenser, som hon döljer väl. Dessa kan bland annat skönjas i berättelser om att hon, när hon var liten, inte kunde sova ”för att det var så stökigt i byrålådan”. Hon har även som hobby att diska och städa, något en orimligt stor del av hennes relation till Albin bygger på. På samma sätt som Kit och Albin fungerar som en verbal ekolåda (–”öörn” –”öörn” –”ööörn!” o.s.v.), fungerar Emma och Kit som en sockerbetingad ekolåda. När Emma vill baka men har betänkligheter kring nyttighet hetsar Kit fram bakning. När Kit vill ha socker men inte pallar baka gör Emma detsamma. I det långa loppet kommer detta antagligen att leda till diabetes typ två, men för närvarande ser Sekten på detta som, ja, vaddå egentligen?

Per

Per är en evig fotograf och i umgänget med Per får man förvänta sig att få mängder av mer eller mindre fina bilder på sig själv, gärna arrangerade som gifanimationer. Per har gått från att vara sektens hårt disciplinerade planslav till att helt fritt från tidens tvång jobba hårt med att besluta saker i sista minut, eller ännu hellre fem minuter efter sista minut. Om man frågar Per om han vill ha mat svarar han ofta att han inte vet om han kan delta förrän efter arrangemang X, och att det bara kommer inträffa om faktorerna A, B och C sammanfaller. Per är den medlemmen i Sekten som bär på överlägset mest hybris, och detta yttrar sig bland annat i att Per ibland får för sig att utropa saker som ”jag är fan bäst!” och ”ojoj vad snygg jag är!!”. I övrigt följer Per ca 27 tv-serier, jobbar på en kår och är en kronisk ordvitsare. Pers näst bästa (läs: plågsammaste) ordvits är denna: ”Hallon… TAMBUR-PÅ!!!”. Det finns en facebooksida dedikerad till den tryckande tystnaden som uppstår när Per ordvitsar.

Albin

Albin har sektens mest kollektivistiska ambitioner – Borgerna är hjältarna i Star Trek, inte Federationen – men de mest individuella projekten. I hans rum finns en aquaponicsodling, en hemmabyggd bokscanner, och en snart ihopbyggd sovlåda. I den senare är avsikten att han ska tillbringa sina noggrannt inplanerade sömntider – det är sov varje kväll vid 00:00. Sitt långa svarta hår och ambition att sova i en typ kista till trots är Albin dock inte vampyr, eller ens Rammstein-fan. Han inledde sin akademiska karriär inom naturvetenskapen man fann snart att han var orimligt bra på att skriva på precis det sätt som lärare i humaniora uppskattar. Han hatar dock postmodernism – eller ja, egentligen allt utom emacs.