Namnepitet á la Illiaden

Undertecknad har en tid nu ägnat sig åt att ge Sektens medlemmar olika epitet, precis som i Illiaden (ni vet den snabbfotade Akilles och så).

Först ut var Kit, som ofta ses med en förpackning ”Sagolika Nyponsoppa” i högsta hugg. Därför var NyponKit ett givet namn.

Nästan lika självklart var det att döpa om Jobjörn till Josbjörn. Job har druckit samma juice sedan någon gång i gymnasiet, när han först introducerades för drycken. Han dricker den varje dag till frukost och ibland även till middag eller fikat. Bravo med smak av apelsin, äpple och mandarin är det som gäller! Jag har köpt så många på ICA åt honom att jag har börjat få rabatt på dem själv!

Att ge Albin ett epitet var nästan givet – han är TeAlbin! Om inte Albin vill dricka te då är han sjuk. Och även då brukar han dricka te. Favoriten verkar vara Earl Grey med en skvätt sojamjölk i.

Nu börjar vi gå ifrån dryckerna lite, men Per äter pommes frites lite för ofta för att slippa bli kallad PommesPer. Det är dessutom en rolig allitteration, hur skulle jag kunna motstå det. Johan får bli KörvJohan, mest för att han tjatar om ”körv” (korv på konstig dialekt) hela tiden och för att han gör ett glatt mmmmmm-ljud varje gång någon nämner kött i allmänhet och korv i synnerhet. Jag tänker mig att han kommer att bli nöjd över sitt nya smeknamn.

Sist ut är Christine, som inte egentligen är en del av Sekten utan bara råkar ha bosatt sig i dess epicentrum, korridor 1:5. Hennes huvudsakliga föda verkar vara smoothies, varför SmoothieChristine känns givet. Vi hoppas dock att hon faktiskt inte är frukterian på riktigt utan äter andra saker på annat håll.

Det är ju inte riktigt kutym att ge sig själv smeknamn, men Kit och jag diskuterade vad jag borde kallas. BlockchokladEmma kom upp som förslag och vi får se om det fastnar. Förslag på andra (inte så sockerstinna) namn mottages tacksamt.

Valborg i Uppsala

Idag firar Uppsala valborg. Det är en ganska motbjudande tillställning, som beskrevs bra av tidningen Brand redan 1910:

”Häromkvällen var det stämning på Hasselbacken. Men hurudan stämning? Jo, vitmössor och prostituerade, arbetarsnobbar o. d. fint folk söpo sig fulla och hade övermåttan trevligt. Alkoholångor och brunst fyllde luften, sinnliga, vattniga ögon blixtrade, man firade vårens ankomst och vetandets genius hyllades med sluddrande tungor och töckniga hjärnor, töcknigare, tjockare än tobaksluften. Där sutto grosshandlarsöner, blivande doktorer, statsråd, riksdagsmän, hyresvärdar och prejare och lallade i vita mössor, kastade glas och punschskvättar på varandra och bar sig för övrigt icke åt som om de någonsin tagit i en upplysningens bok.”

Albin har skrivit en liten text på ämnet. Vi satte dessutom upp två banderoller:

No war but class war - no cocktail but molotov cocktail!

Ät gatsten, alkopucko! (Bilden är tagen mitt i natten med hjälp av en lampa Job höll ut genom fönstret.)

Tyvärr är båda nu nerplockade efter klagomål från andra hyresgäster. Men det var fint medan det varade!

Detta med kollektiva sektmedvetanden

Citat

(en crosspost med Kits blogg Oklarheten.se)

Job: Så du har varit hemma hos Isak? Hur såg det ut?
Kit: Äh, asså jag vet inte, jag såg bara att hen hade en sån cool poster som Albin har.
Emma: Vilken cool poster som Job har?
Job: Som Albin har!
Kit: Den med kedjan och böckerna som typ alla har.
Emma: Jahaa! Jag säger ju att de är samma! Alltså Isak och Albin.
Job: Jag känner mig utanför när ni säger sådär… (ledsnaste minen)
Kit: Men det gör du ju alltid när en avgränsar individer, du vill ju vara alla!
Job: JA! JAG VILL OCKSÅ VARA ALBIN OCH ISAK!!!

Uppsalas största gran

I stadsskogen står en av Sveriges största granar, Stadsskogsgranen. Den 37 meter höga granen är trots all sin majestät inte utmärkt på något sätt, om en inte räknar geocachen strax intill.

Detta hindrade dock inte Sekten från att i samband med ett besök från stockholmarna Toss och Emmy bege sig ut på utflykt!

Till att börja med tillverkade vi wraps, att ha som utflyktsmat. Till skillnad från vad bilden antyder var det dock fler än Emmy som hjälpte till.

Efter en lång (flera kilometer!) vandring kom vi fram till vattentornet. Det hade varit mer majestätiskt om det inte var för klottret.

Vi gick vidare, satte oss vid ett picknickbord vid fågeldammarna, och åt av vår matsäck.

Och drack av vår matsäck!

När vi var nöjda med vårt ätande gick vi vidare, i jakt på granen. Hjälpmedel: en GPS. Efter ganska mycket runtirrande kom vi till slut fram.

Granen var ganska stor.

Det krävdes tre personer för att krama den. Inget redwoodträd direkt, men ganska mäktigt ändå!

Andra roade sig med att klättra upp i den istället.

En del firade hittandet av granen med att slåss med pinnar.

Vi hittade cachen!

Efter en stund gick vi hemåt. Vid den här informationstavlan nämns denna fantastiska sevärdhet inte med ett endaste ord.

När vi väl kom hem fikade vi på resterna av matsäcken. Detta sockertillskott till trots var flera så trötta efter all aktivitet under dagen att de somnade en stund.

Det hela rundades av med hemmabakt veganpizza. Sedan såg vi dessutom på en film innan vi gick och lade oss. En bra dag!

Projektredovisning: Kit gör sju sorters vegansk créme brûlée

Albins största vegansorg är att ingen hittills har gjort en vettig crème brûlée. Det har gjorts många försök i sekten att återskapa denna dallriga rätt, men hittills har ingen gått särskilt bra. Jag vet inte varför vi hetsar så mycket om créme brûlée, jag vet bara att Albin har lovat att göra ett altare till mig om jag hittar på ett bra sätt, och det är motivation nog för mig. Eftersom jag nästan aldrig har ätit créme brûlée ens så lät jag Albin berätta om sina tankar och känslor inför puddingen, så att jag på ett så bra som möjligt sätt kunde återskapa den.

Efter att jag hade fått information om vad det var jag skulle åstadkomma satte jag igång. För att optimera experimentet så gjorde jag en bunt små satser med olika ingredienser. På bilden här nedan ser vi sex små skålar med lappar med olika ingredienser på.

Beväpnad olika teorier om stärkelse (potatismjöl, mannagrynsgröt i varierande grad av kok, agar agar), samt olika ingredienser att basera varje recept på (alpros nya sojagrädde, sojamjulk, havremjulk, mandelmjulk) och basingredienserna margarin, vanilj och socker, påbörjade jag urballningen. Här är ett lösryckt galleri.

Ärligt talat så är allt mellan början och punkten då alla puddingar hade stelnat lite av en dimma. Bilderna förtäljer att jag lyckades bränna en kastrull, skapa totalt kaos med olika saker i köket och kladda mannagryn på olika spännande ställen. Efter ett par timmars totalt monsterkaos så var jag i alla fall klar, och vi hade kommit till det roligaste stadiet:

Efter detta var det dags att betygsätta. Albin är såklart domare men andra närvarande fick också ta del av och säga sin åsikt om varje pudding. Själv tyckte jag att alla var goda men jag är ju så lättflirtad att allt med lite socker och fett går ned. Betygskalan är i alla fall ett till fem, och Albin har skrivit omdömen om varje crème brûlée!

Försök 1.
Smak: God, men lite mesig.
Konsistens: Inte ”studsig”, lite som risgrynsgröt.
Betyg:

Försök 2.
Smak: Nästan ännu mesigare än #1.
Konsistens: Som mannagrynsgröt (precis).
Betyg:

Försök 3.
Smak: God! Mycket gräddig och vaniljig.
Konsistens: Som slem med tjockare klumpar av… slem i. Sämsta hittills.
Betyg (bara för smaken):

Försök 4.
Smak: Svag. Som vanilj + mannagrynsgröt + sjukt mycket socker.
Konsistens: Som mannagrynsgröt.
Betyg:

Försök 5.
Smak: God! Men salt och lite konstig.
Konsistens: Sådär (lös).
Betyg:

Försök 6.
Smak: Gräddig och god + smak av bränt.
Konsistens: gräddig…? D.V.S. Som… grädde.
Betyg (faktiskt inte ens crème…):

Efter att Albin fått smaka de 6 puddingarna som jag gjorde först, samlade jag informationen om konsistens och smak, och gjorde vad jag hoppades skulle bli den ultimata créme brûléen, nummer 7. Den hade smaken från försök 3, men förutom att potatismjölet var bättre blandat, så hade den även agar agar i sig. Tyvärr tog vaniljen slut och jag tvingades använda vanillinsocker och det drog ned allting rejält. Albin smakade även denna:

Försök 7.
Smak: God, men lite mycket smör + mer äkta vanilj.
Konsistens: Nästan rätt, om den inte hade skurit sig!
Betyg:

 

Samtidigt som det här ägde rum satt Jobjörn och Ellen och skar ut sina namn i jätteäcklig vegansk ost, och spenderade sedan orimligt lång tid på att kasta denna på varandra.

 

 

Det var allt för dagens projektredovisning! Fortsättning följer.

Anfall på ett stackars pepparkakshus, eller en försenad Tjugondag Knut

Så var tiden inne för pepparkakshuset att bli uppätet. Eller i alla fall provsmakat. Kit, Albin och undertecknad högg in på det med liv och lust och nedan finns bildbevisen.

Först ut var Albin som likt Hans och Greta angrep det försvarslösa pepparkakshuset.

Även undertecknad attackerade huset likt en smygande katt.

Albin tyckte att huset var så gott att han tog ytterligare en bit. Denna gången var det skorstenen som försvann. Hur ska vi nu kunna hålla värmen i vinterkylan undrade husets invånare?

Kit attackerade huset med hela munnen. Här ska ätas! Om nom nom.

Pepparkakshuset efter attacken - numera ett ruckel.

 

Projektredovisning: Sovlådan

Detta inlägg korspostades även på min blogg, eval.nu, därav den för Nästan som verkligheten ovana formen.

Baserad på en av mina tidigare idéer, men nu i lite annat utförande.

Under julen 2011–2012 byggde jag komponenterna till sovlådan och fraktade dem sedan hem till Uppsala i mellandagarna. Sedan målade jag lådan blå och klädde insidan med tyg innan jag byggde ihop den. Resultatet var över förväntan:

Förvånansvärt nog är lådan så stabil att (minst) två personer kan sitta på den.

Lådan är alltså byggd av – tror jag – MDF board (jag minns inte tjockleken) i komponenter, som sedan har skruvats ihop för att lådan ska kunna monteras isär och sedan flyttas. Från början var tanken att använda formplywood, men det var för dyrt. Den är isolerad med cellplast som sedan är täckt med Ikeas billigaste svarta tyg.

För att dörren ska bli mindre tung så har jag satt dit två stycken gasdämpare till balkongdörrar från Clas Ohlson. Dessa är dock alldeles för svaga, så jag kommer förmodligen att byta ut dem i framtiden.

På de båda kortsidorna sitter två vanliga ventilationsrör avsedda för friskluftsintag till hus. Jag har dock modifierat dem lite (läs: sågat av dem) och målat ventilen på insidan svart. På utsidan av en av ventilerna har jag limmat en processorfläkt från en gammal dator.

Jag har ännu inte provat att sova en hel natt med luckan stängd, eftersom jag inte är helt säker på att jag inte kommer att kvävas. Istället ställer jag upp luckan en dryg decimeter med hjälp av plankan som syns till höger i den översta bilden.

På insidan av lådan har jag också hängt två stycken fickor med hjälp av knappar som jag sytt fast i klädningen, samt en LED-spotlight från Ikea. Detta gör att jag kan ha både min väckarklocka och en eventuell bok (alternativt min Kindle) inne i lådan.

Tack till framför allt pappa (som kört saker hit och dit, bistått med sjukt mycket kompetens och typ byggt större del av lådan än jag har), Emma (som hjälpt till att bära och måla), och sekten (som hjälpt till att förflytta de snortunga komponenterna från källaren till mitt rum).

Pepparkakshuset

I det här inlägget presenterar vi det nya konceptet Biktlådan, där vi kan ventilera vår djupa existentiella ångest. Dagens avsnitt: Emma och pepparkakshuset!

 

Och vi följer naturligtvis upp med bonusmaterial i form av en liten bakomfilm i projektets slutfas, slutet av den sista av de delarna som beskrivs som ”örn örn lite streck här och där”:

Mot Librobäck – och vidare!

Härom dagen tog sig delar av Sekten (närmare bestämt Albin, Emma och Kit) iväg på ett mindre äventyr. Kits katt Pusen skulle efter några dagar i fångenskap äntligen få komma ut i den stora vida världen, och för detta ändamål skulle Kit införskaffa några brädor och bygga en katttrappa modell sex meter lång, från balkongen ner till trottoaren. Albin skulle köpa en hålsåg för att borra ett hål till sin sovlådas ventilation. För även om man sover bra med en hög koncentration av koldioxid i luften så kan det vara trevligt att vakna på morgonen. Dessutom hade både sekten och husets stiftelse en massa skräp, framför allt elskrot, som de tänkte passa på att kasta på återvinningsstationen som lämpligt nog låg granne med byggvaruhuset. Vad Emma fick ut av utflykten är mer oklart, men ryktet säger att hon blev övertalad att följa med som vägvisare och sällskapsdam.

Albin i egenskap av biträdande föreståndare fick därmed lön för att kasta skräpet, varför både Kit och Emma ansåg att det inte var mer än rätt att han fick dra den tunga cykelkärran med sin cykel. Så efter att ha lånat kärran av husets cykelfantast, burit ut allt skräp och mätt hur lång kattrappan behövde vara samt hällt flera liter (eller i alla fall en mugg) varmvatten över cykelkärrans fastfrusna lås begav sig den tappra trion iväg. Cykelkärran var inte vacker och sopberget var knappast det finaste världen har skådat, men det var i alla fall ordentligt fastsurrat och det är ju insidan som räknas – eller hur?

Bortsett från ett mindre missöde när cykelkärran lossnade från Albins cykel gick färden bra. Väl framme på återvinningsstationen gick Albin på en desperat jakt efter papper att snyta sig i medan resterande sektmedlemmar kastade skräpet. Kit tittade längtansfullt på de kasserade pinnstolarna och virket som kunde ha blivit en fin kattrappa, och Albin synade elskroten på jakt efter något intressant. Både Emma och Kit enades om att det var synd och skam att så många antagligen inte helt trasiga tvättmaskiner skulle kastas. Men eftersom man inte får sno skräp styrde sekten kosan mot byggvaruhuset för att köpa bräder.

Byggvaruhuset hade inte läst boken Trafikmaktordningen och hade därför ingen cykelparkering. Men det var ingen fara, det fanns bilparkeringsplatser och en var alldeles lagom för tre cyklar och en kärra.

Efter att samtliga sektmedlemmar paniksnutit sig på kundtoaletten började jakten. Emma tittade förundrat på när både Kit och Albin spontanhandlade konstiga plattor med hål i, fin mässningsfärgad ståltråd och spännremmar. Sedan ut till brädgården! Men bommen in dit tyckte inte om cyklister, man var tvungen att cykla runt. Kit fick, på grund av sin brutna tå, åka i cykelkärran, medan Emma galopperade bredvid som en travhäst.

(Till Kits försvar så kändes det mycket snabbare än det ser ut på filmen!) 

Albin imponerade med sina brädkunskaper och efter lite velande hittade Kit två plankor som hon tyckte om. Dessa släpade hon tillsammans med Emma tillbaka till sågbänken där de delade dem i mindre bitar som gick ner i cykelkärran. ”Träslöjdspersonen” Albin visade hur en såg ska användas, och även Emma visade sig ha oanade sågningsskills, vilket kom sig av att hon är scout. Trä är snyggare är skräp och cykelfärden hem kunde säkert ha varit en fröjd om det inte hade varit vinter och alldeles för många minusgrader. Men, som Kit sa, fördelen med att förlora känseln i tårna är att man inte känner att man har ont i sin brutna stortå – eller?

Emma visar upp sina sågningsskills! 

Sekten är nu en soffa fattigare

Sekten har ett litet, i brist på ett bättre ord, vardagsrum, med två soffor i. Eller hade, om man ska använda rätt tempus. Den ena soffan har sjungit på sista versen ett par år nu och har vid två tillfällen ramlat isär och limmats ihop igen. Så härom kvällen när Emma ämnade sätta sig ner för att i godan ro dricka en kopp te, rasade den samman ytterligare en gång. (Tjockisskämt och kommentarer undanbedes!) Efter att ha försäkrat sig om att ingen var skadad var självklart den första reaktionen att ta fram kameran.

Tredje gången gilt tänkte inte Emma och Albin, utan skruvade isär soffan och ställde den på den gemensamma toalettet a.k.a. skräpförrådet. Synd att de körde skräp några timmar tidigare, men också tur eftersom soffan nu fick plats i förrådet.

Jobjörn drog genast fram telefonen och SMSade kit och Johan som satt inne på Kits rum och tittade på film. En stund senare kunde vi höra ett gapskratt från Kits rum.

Därefter könskvoterade Jobjörn genom att fortsätta med sin ursprungliga plan att laga sin rock.

När soffan var isärskruvad provsatt Emma och Albin den mer spartanska soffvarianten, även kallad ”kuddar på golvet”. Albin, som inte är speciellt förtjust i soffor i allmänhet och alltid haft ett extra horn i sidan mot Tor, som soffan heter, muttrade att ”det här var väl det enda man kunde göra för att få soffan att bli ännu mer obekväm”.

Emma och Jobjörn tyckte dock att det var ganska mysigt, och visst lyser Mac-datorer ganska trevligt?

Morgonen därpå gjorde Per iaktagelsen att sekten var en soffa fattigare, och kommenterade det på Facebook med ”Vaknar och går ut i korridoren, sofframen borta, hatar när det händer…” samt en bild på soffkuddarna på golvet, tagen med sin betydligt bättre kamera.