Nästan som verkligheten är berättelserna om en revolutionär gruppering, kallad ”Sekten”, koncentrerad kring en femrumsstudentkorridor i centrala Uppsala. En slags dokusitcom om att laga middag och planera revolutionen. Gemensamt för sektens medlemmar är bland annat att de tenderar att bry sig lite för mycket om saker som ingen annan bryr sig om. Det som hädanefter följer är nästan som verkligheten.
Kit
Sektens nyaste medlem är Kit. Efter en utdragen påhälsning som alltmer övergick i inflyttning i sekten började hon ge upp planerna på att bo i ett studentrum på Lappis i Stockholm, och vid årsskiftet fick hon ett alldeles eget rum i Sektens korridor, helt utan fiffel från det av Sekten infiltrerade förestånderiet. Assimilation gör oss alla till vänner, som Borg-drottningen konstaterar i slutet på Star Trek: Voyager. En vanlig missuppfattning är att Kit skulle vara en så kallad manic pixie dream girl på grund av sin lustiga hårfärg, sitt stökiga rum och sina maniskt genomförda och i varierande grad vansinniga projekt med genomgående arty tendenser. Detta är dock fel, eftersom Kit till skillnad från dessa drömtjejer (och Job) har en självständig personlighet.
Job
Job är vad man skulle kunna kalla för Sektens samordnare. Han lever efter ett strikt schema som han uppdaterar varje dag i sin papperskalender, i form av punktlistor som han sedan tvingar sig själv på ett minst sagt fascistiskt vis att genomföra. Job läser en kurs om att förändra världen och lever därefter. På hans punktlista för mer långsiktiga planer återfinns bland annat att valbereda för en av alla hans föreningar, att starta upp ett t-shirttryck-projekt, att styra upp en studiecirkele av Marx Das Kapital och att lägga fler gigantiska pärlplattor av socialistiska och feministiska förebilder. Han är extremt jagsvag, vilket dels yttrar sig genom att han tilltalar andra som ”Job” av misstag, dels att han donerar bort stora delar av sin kropp i form av blod, blodplasma och stamceller. Han hävdar att ”det känns bra att vara en del av någon annan”. Utöver detta är tre väldigt signifikanta delar av Job att han alltid har varma händer, är bra på att räkna bokstäver i ord, samt fullkomligt saknar djupseende.
Emma
Fram till för inte så länge sedan framstod Emma som en vanlig människa som vem som helst: hon hade ett riktigt jobb (d.v.s. inte i kultursfären), och det var tal om att hon skulle flytta ifrån studentboendet. Sedan kom Sekten. På oroväckande kort tid slutade Emma umgås med utomstående, färgade håret lila, blev vegan och sa upp sig från sitt jobb för att läsa genusvetenskap. Alla i Sekten tycker att det är en solklar förbättring. Emma har mycket väldresserade autistiska tendenser, som hon döljer väl. Dessa kan bland annat skönjas i berättelser om att hon, när hon var liten, inte kunde sova ”för att det var så stökigt i byrålådan”. Hon har även som hobby att diska och städa, något en orimligt stor del av hennes relation till Albin bygger på. På samma sätt som Kit och Albin fungerar som en verbal ekolåda (–”öörn” –”öörn” –”ööörn!” o.s.v.), fungerar Emma och Kit som en sockerbetingad ekolåda. När Emma vill baka men har betänkligheter kring nyttighet hetsar Kit fram bakning. När Kit vill ha socker men inte pallar baka gör Emma detsamma. I det långa loppet kommer detta antagligen att leda till diabetes typ två, men för närvarande ser Sekten på detta som, ja, vaddå egentligen?
Per
Per är en evig fotograf och i umgänget med Per får man förvänta sig att få mängder av mer eller mindre fina bilder på sig själv, gärna arrangerade som gifanimationer. Per har gått från att vara sektens hårt disciplinerade planslav till att helt fritt från tidens tvång jobba hårt med att besluta saker i sista minut, eller ännu hellre fem minuter efter sista minut. Om man frågar Per om han vill ha mat svarar han ofta att han inte vet om han kan delta förrän efter arrangemang X, och att det bara kommer inträffa om faktorerna A, B och C sammanfaller. Per är den medlemmen i Sekten som bär på överlägset mest hybris, och detta yttrar sig bland annat i att Per ibland får för sig att utropa saker som ”jag är fan bäst!” och ”ojoj vad snygg jag är!!”. I övrigt följer Per ca 27 tv-serier, jobbar på en kår och är en kronisk ordvitsare. Pers näst bästa (läs: plågsammaste) ordvits är denna: ”Hallon… TAMBUR-PÅ!!!”. Det finns en facebooksida dedikerad till den tryckande tystnaden som uppstår när Per ordvitsar.
Albin
Albin har sektens mest kollektivistiska ambitioner – Borgerna är hjältarna i Star Trek, inte Federationen – men de mest individuella projekten. I hans rum finns en aquaponicsodling, en hemmabyggd bokscanner, och en snart ihopbyggd sovlåda. I den senare är avsikten att han ska tillbringa sina noggrannt inplanerade sömntider – det är sov varje kväll vid 00:00. Sitt långa svarta hår och ambition att sova i en typ kista till trots är Albin dock inte vampyr, eller ens Rammstein-fan. Han inledde sin akademiska karriär inom naturvetenskapen man fann snart att han var orimligt bra på att skriva på precis det sätt som lärare i humaniora uppskattar. Han hatar dock postmodernism – eller ja, egentligen allt utom emacs.
Brödet gick knappt att äta. Vi städade upp och lämnade brödet inlindat i en handduk för att svalna tills morgonen därpå – det var då stenhårt. Ner i komposten med det!
Det här brödet hade en orimligt hög andel solroskärnor och höll inte ihop särskilt bra, men det var klart ätbart. Vid det här laget var nyårs-soygurten slut, så Job tänkte sig att det var bäst att köra en ny laddning så att det fanns någon frukost att äta imorgon. Så i med en ny hög ingredienser – nu med mer salt och mindre solroskärnor, på med timern, och åter till att göra något annat.
Detta bröd hade en någorlunda rimlig hållfasthet, var inte bränt någonstans, och bestod av fler saker än solroskärnor. Några skivor av detta med margarin på blev en helt okej frukost.
Ej att förväxla med en annan apparat som också kallas ”bakmaskin” men som kanske borde kallas t ex ”degblandare”. En sådan har vi också (den tillhör Arken):
