Så var tiden inne för pepparkakshuset att bli uppätet. Eller i alla fall provsmakat. Kit, Albin och undertecknad högg in på det med liv och lust och nedan finns bildbevisen.
Först ut var Albin som likt Hans och Greta angrep det försvarslösa pepparkakshuset.
Även undertecknad attackerade huset likt en smygande katt.
Albin tyckte att huset var så gott att han tog ytterligare en bit. Denna gången var det skorstenen som försvann. Hur ska vi nu kunna hålla värmen i vinterkylan undrade husets invånare?
Kit attackerade huset med hela munnen. Här ska ätas! Om nom nom.
Pepparkakshuset efter attacken - numera ett ruckel.
Sektens, i brist på bättre ord, hangaround, Johan, fyllde år och firade detta med ett ”Revolutionärt fika som råkar sammanfalla med mig födelsedag”. Eftersom undertecknad har ett närmast sjukligt stort behov av att baka insåg hon att detta var den perfekta ursäkten. Man kan baka en tårta, skänka den till fikat, bli omtyckt och (förhoppningsvis) få beröm för den goda tårtan och slipper äta upp den själv och därmed bli gravt överviktig och få typ två diabetes!
Sagt och gjort, en tårta skulle bakas. Eftersom tårtor traditionellt innehåller grädde, som varken är veganskt eller speciellt gott fick jag improvisera. Jag mixade ihop två recept från veganvrak (tårtbotten och glasyr) samt ett recept jag googlade fram på smörkräm med vaniljsmak.
Efter att ha gräddat tårtbotten och delat den på mitten brädde jag ett tjockt lager smörkräm på den ena, och la den andra ovanpå. Mums med fett och socker!
Sedan var det dags att göra glasyren. Den smakar ungefär som chokladkola, och var inte alls svår att göra.
Såhär fin (?) blev tårtan efter att glasyren bretts på den.
Tårtan garnerades med riven blockchoklad. Därefter kalkerade jag av hammaren och skäran från google och siktade över florsocker så att det blev ett mönster. Ska det vara ett revolutionärt fika så ska det!
Tårtan verkade uppskattas och det tog inte lång stund innan folk hade tagit för sig. Dagens anti-folkhälsoinsats slutförd!
Under julen 2011–2012 byggde jag komponenterna till sovlådan och fraktade dem sedan hem till Uppsala i mellandagarna. Sedan målade jag lådan blå och klädde insidan med tyg innan jag byggde ihop den. Resultatet var över förväntan:
Förvånansvärt nog är lådan så stabil att (minst) två personer kan sitta på den.
Lådan är alltså byggd av – tror jag – MDF board (jag minns inte tjockleken) i komponenter, som sedan har skruvats ihop för att lådan ska kunna monteras isär och sedan flyttas. Från början var tanken att använda formplywood, men det var för dyrt. Den är isolerad med cellplast som sedan är täckt med Ikeas billigaste svarta tyg.
För att dörren ska bli mindre tung så har jag satt dit två stycken gasdämpare till balkongdörrar från Clas Ohlson. Dessa är dock alldeles för svaga, så jag kommer förmodligen att byta ut dem i framtiden.
På de båda kortsidorna sitter två vanliga ventilationsrör avsedda för friskluftsintag till hus. Jag har dock modifierat dem lite (läs: sågat av dem) och målat ventilen på insidan svart. På utsidan av en av ventilerna har jag limmat en processorfläkt från en gammal dator.
Jag har ännu inte provat att sova en hel natt med luckan stängd, eftersom jag inte är helt säker på att jag inte kommer att kvävas. Istället ställer jag upp luckan en dryg decimeter med hjälp av plankan som syns till höger i den översta bilden.
På insidan av lådan har jag också hängt två stycken fickor med hjälp av knappar som jag sytt fast i klädningen, samt en LED-spotlight från Ikea. Detta gör att jag kan ha både min väckarklocka och en eventuell bok (alternativt min Kindle) inne i lådan.
Tack till framför allt pappa (som kört saker hit och dit, bistått med sjukt mycket kompetens och typ byggt större del av lådan än jag har), Emma (som hjälpt till att bära och måla), och sekten (som hjälpt till att förflytta de snortunga komponenterna från källaren till mitt rum).
Något som stora delar av sekten tycker om att göra är att baka. Idag var det Jobs tur att göra en kladdkaka till ett Ung Vänster-arrangemang. Receptet han använde har vi fått från en kamrat, och även om det brukar bli goda kladdkakor lämnar det en del i övrigt att önska. Till exempel tydliga instruktioner på hur man ska göra. Detta leder bland annat till att Job inte smälter margarinet (som man gör i alla kladdkakerecept undertecknad har sett) utan blandar i det med händerna.
Är det här verkligen ett rimligt sätt att baka kladdkaka på?
Detta är problematiskt inte bara för att det är jobbigt, utan också för att Job har en bugg som gör att han slutar andas när han blir kladdig om händerna. Den här gången gick det trots allt bra, och han kunde njuta av att provsmaka den deg som hade fastnat på händerna. Och vi andra kunde titta på och skratta åt hans chokladmonsterhand. Kakan ser god ut i alla fall, och Ung Vänstrarna kan säkert skatta sig lyckliga för att Job offrade liv och lem när han höll andan samtidigt som han bakade efterrätt till dem.
Receptet kommer här förresten:
Kladdkaka (ca 40 port)
600 g mjölkfritt margarin
1 dl sirap
12 dl/1 kg socker
4 dl/200 g kakao
lite vaniljsocker om du har
5 dl havregrädde
12 dl (720 g) mjöl
Blanda ihop ingredienserna och smeta ut i en långpanna (eller fyra kakformar). Kör i ugnen på 175 grader i ca 25 minuter. Låt stå kallt ett tag (t ex utomhus såhär års), helst över natten.
I flera veckor har Job suktat efter en köksvåg. Det började med att han spenderade en helt orimlig mängd tid på att jämföra priser och kvalitet på ca alla köksvågar på internet. Han hade två krav: Den ska ha en digital display, och den ska ha en tareringsfunktion.
Efter en viss utsållningsprocess beställde han en från Webbhallen och idag kom han hem med den, glad som ett litet litet troll. Efter att ha slitit upp förpackningen med ögon lysande av iver (se bild nedan) började han väga allting runt omkring sig. Han började med bubbelplasten som vågen kom med, sedan kartongen, sedan instruktionsboken. Han började fråga oss som satt i rummet om hur mycket vi trodde att de olika sakerna vägde. Han gjorde detta med ett enormt lur i sin blick. Efter att Kit hade gissat fel på vad kartongen vägde med ett gram kom bitar av sekten (dvs Kit slash undertecknad) fram till att ingen köksvåg egentligen behövdes. Detta bekom dock inte Job och med mycken glädje skuttade han in i köket och ställde den på sin plats ovanpå den nya kökshyllan.
Kit ber om ursäkt för den kassa bildkvaliteten och lovar att försöka styra upp sin mobilkamera i framtiden!
Nästa gång vi såg Job så kom han in i köket, plockade på sig vågen och började kombinera sina två favoritsysselsättningar: Att stapla saker, och att väga saker. Följdaktligen började han stapla allting som han hittade runt sig på vågen – till ett torn på nästan en meter – och utropade glatt hur mycket varje tillkommande sak vägde.
Härom dagen tog sig delar av Sekten (närmare bestämt Albin, Emma och Kit) iväg på ett mindre äventyr. Kits katt Pusen skulle efter några dagar i fångenskap äntligen få komma ut i den stora vida världen, och för detta ändamål skulle Kit införskaffa några brädor och bygga en katttrappa modell sex meter lång, från balkongen ner till trottoaren. Albin skulle köpa en hålsåg för att borra ett hål till sin sovlådas ventilation. För även om man sover bra med en hög koncentration av koldioxid i luften så kan det vara trevligt att vakna på morgonen. Dessutom hade både sekten och husets stiftelse en massa skräp, framför allt elskrot, som de tänkte passa på att kasta på återvinningsstationen som lämpligt nog låg granne med byggvaruhuset. Vad Emma fick ut av utflykten är mer oklart, men ryktet säger att hon blev övertalad att följa med som vägvisare och sällskapsdam.
Albin i egenskap av biträdande föreståndare fick därmed lön för att kasta skräpet, varför både Kit och Emma ansåg att det inte var mer än rätt att han fick dra den tunga cykelkärran med sin cykel. Så efter att ha lånat kärran av husets cykelfantast, burit ut allt skräp och mätt hur lång kattrappan behövde vara samt hällt flera liter (eller i alla fall en mugg) varmvatten över cykelkärrans fastfrusna lås begav sig den tappra trion iväg. Cykelkärran var inte vacker och sopberget var knappast det finaste världen har skådat, men det var i alla fall ordentligt fastsurrat och det är ju insidan som räknas – eller hur?
Bortsett från ett mindre missöde när cykelkärran lossnade från Albins cykel gick färden bra. Väl framme på återvinningsstationen gick Albin på en desperat jakt efter papper att snyta sig i medan resterande sektmedlemmar kastade skräpet. Kit tittade längtansfullt på de kasserade pinnstolarna och virket som kunde ha blivit en fin kattrappa, och Albin synade elskroten på jakt efter något intressant. Både Emma och Kit enades om att det var synd och skam att så många antagligen inte helt trasiga tvättmaskiner skulle kastas. Men eftersom man inte får sno skräp styrde sekten kosan mot byggvaruhuset för att köpa bräder.
Byggvaruhuset hade inte läst boken Trafikmaktordningen och hade därför ingen cykelparkering. Men det var ingen fara, det fanns bilparkeringsplatser och en var alldeles lagom för tre cyklar och en kärra.
Efter att samtliga sektmedlemmar paniksnutit sig på kundtoaletten började jakten. Emma tittade förundrat på när både Kit och Albin spontanhandlade konstiga plattor med hål i, fin mässningsfärgad ståltråd och spännremmar. Sedan ut till brädgården! Men bommen in dit tyckte inte om cyklister, man var tvungen att cykla runt. Kit fick, på grund av sin brutna tå, åka i cykelkärran, medan Emma galopperade bredvid som en travhäst.
(Till Kits försvar så kändes det mycket snabbare än det ser ut på filmen!)
Albin imponerade med sina brädkunskaper och efter lite velande hittade Kit två plankor som hon tyckte om. Dessa släpade hon tillsammans med Emma tillbaka till sågbänken där de delade dem i mindre bitar som gick ner i cykelkärran. ”Träslöjdspersonen” Albin visade hur en såg ska användas, och även Emma visade sig ha oanade sågningsskills, vilket kom sig av att hon är scout. Trä är snyggare är skräp och cykelfärden hem kunde säkert ha varit en fröjd om det inte hade varit vinter och alldeles för många minusgrader. Men, som Kit sa, fördelen med att förlora känseln i tårna är att man inte känner att man har ont i sin brutna stortå – eller?
Sekten har ett litet, i brist på ett bättre ord, vardagsrum, med två soffor i. Eller hade, om man ska använda rätt tempus. Den ena soffan har sjungit på sista versen ett par år nu och har vid två tillfällen ramlat isär och limmats ihop igen. Så härom kvällen när Emma ämnade sätta sig ner för att i godan ro dricka en kopp te, rasade den samman ytterligare en gång. (Tjockisskämt och kommentarer undanbedes!) Efter att ha försäkrat sig om att ingen var skadad var självklart den första reaktionen att ta fram kameran.
Tredje gången gilt tänkte inte Emma och Albin, utan skruvade isär soffan och ställde den på den gemensamma toalettet a.k.a. skräpförrådet. Synd att de körde skräp några timmar tidigare, men också tur eftersom soffan nu fick plats i förrådet.
Jobjörn drog genast fram telefonen och SMSade kit och Johan som satt inne på Kits rum och tittade på film. En stund senare kunde vi höra ett gapskratt från Kits rum.
Därefter könskvoterade Jobjörn genom att fortsätta med sin ursprungliga plan att laga sin rock.
När soffan var isärskruvad provsatt Emma och Albin den mer spartanska soffvarianten, även kallad ”kuddar på golvet”. Albin, som inte är speciellt förtjust i soffor i allmänhet och alltid haft ett extra horn i sidan mot Tor, som soffan heter, muttrade att ”det här var väl det enda man kunde göra för att få soffan att bli ännu mer obekväm”.
Emma och Jobjörn tyckte dock att det var ganska mysigt, och visst lyser Mac-datorer ganska trevligt?
Morgonen därpå gjorde Per iaktagelsen att sekten var en soffa fattigare, och kommenterade det på Facebook med ”Vaknar och går ut i korridoren, sofframen borta, hatar när det händer…” samt en bild på soffkuddarna på golvet, tagen med sin betydligt bättre kamera.
I samband med julhelgen fick Job av en händelse fatt på en bakmaskin tillhörandes dennes mamma, och släpade hem den till Uppsala. Där blev den stående fram till den 2 januari, då tiden var inne att prova den. Den samlade Sekten – alla utom Kit, som inte var hemma – deltog förväntansfullt i förberedelserna. Vi tänkte oss nybakat bröd varje dag. Det var en makalös manick. Det skulle bli som i Star Trek. Vi hällde hälften av en brödmix som Ragnhild lämnat, satte på maskinen, och exalterades av ljudet av deg som knådas av en maskin.
Tre timmar senare – när bara Per och Job fortfarande var vakna – började maskinen ge ifrån sig ett ilsket pip. Den var klar. Brödet var bakat. Fyllda av förväntan, men beaktat att Per tidigare sagt att ”det luktar typ bränt plast i köket” även en viss skepsis, tog vi fram brödet.
Det gick sådär.
Brödet gick knappt att äta. Vi städade upp och lämnade brödet inlindat i en handduk för att svalna tills morgonen därpå – det var då stenhårt. Ner i komposten med det!
Men vem ger sig efter första gången? Innan middagen snodde Job ihop en ny blandning; den här gången Basic-receptet i instruktionshäftet till punkt och pricka istället för en färdig brödmix.
Det gick… bättre.
Det här brödet hade en orimligt hög andel solroskärnor och höll inte ihop särskilt bra, men det var klart ätbart. Vid det här laget var nyårs-soygurten slut, så Job tänkte sig att det var bäst att köra en ny laddning så att det fanns någon frukost att äta imorgon. Så i med en ny hög ingredienser – nu med mer salt och mindre solroskärnor, på med timern, och åter till att göra något annat.
Strax efter nio nästa morgon stapplade Job in i köket för att se hur det hade gått. Det hade gått ganska bra!
Detta bröd hade en någorlunda rimlig hållfasthet, var inte bränt någonstans, och bestod av fler saker än solroskärnor. Några skivor av detta med margarin på blev en helt okej frukost.
Efter detta bakade Job bröd i ugnen istället, och sedan tog Vänsterpartiets kongress vid så han var sedan borta i flera dagar. Berättelsen om bakmaskinen fortsätter kanske en annan gång.
Så här ser förresten bakmaskinen ut:
Ej att förväxla med en annan apparat som också kallas ”bakmaskin” men som kanske borde kallas t ex ”degblandare”. En sådan har vi också (den tillhör Arken):
Igår samlade fyra femtedelar av Sekten ihop sig på morgonen (klockan 12.25) och reste i samlad trupp till det IKEA som ligger i utkanten av Uppsala. Trots kamrat Johans uppmaningar om röda fanor och det posthorn som Job använde för att tuta bort nazister från Stockholms gator tidigare i vintras, begav vi oss obeväpnade, oförberedda och odresserade till varuhuset. Kit hade vaknat strax innan och inte hunnit äta frukost, och både Emma och Job hade yttrat oro över begynnande förkylning. Lite sega (i alla fall undertecknad) men ganska pepp gav vi oss ut på vår färd. Vi skulle köpa ramar. Vi skulle köpa tyg. Vi skulle fylla vårt inventory med billigt men praktiskt krafs.
Jobjörn och Albin, farfar och barnbarn, gubbe och spjuver!
Väl på IKEA gick allting väldigt lugnt, tills vi kom ned till den avdelning som har tyg. Albin, som visste precis vad han skulle ha, begav sig till det billigaste svarta tyget, en oumbärlig del av hans blivande sovlåda. Kit hade en vag aning om att hen behövde ha dels kuddfodral till sina myskuddar, och dels tyg till en gardin. Job var bara där för att köpa en lampa (som, visade det sig, inte ens fanns) och lite ramar och rännde alltså runt övrig sekt och försökte pracka på dem billigt IKEA-skräp. Det här resulterade i ett par saker: För det första blev den hungriga Albin väldigt irriterad på Jobs snälla förfrågning om när tygmätandet var färdigt. För det andra följde Job efter Kit i hens jakt på kuddfodral och gardintyg och utropade saker som ”den här, den är brun! Det är steampunk!” om allt från överkast till orientaliska mattor, och tack vare Kits något ambivalenta relation till Den Bruna Färgen fungerade det bra oroväckande många gånger.
Efter att Albin hade lyckats mäta och väga sina tio meter svart tyg, gick vi med våra famnar fulla av linne och polyester och en känsla av att gjort det vi kom för att göra, mot ramavdelningen. Där insåg vi snabbt att det skulle bli helvetet att frakta hem allting, eftersom Job köpt fem gigantiska ramar att ha runt sina lika gigantiska pärlplattor. När vi senare på lagret spontanshoppade en bokhylla att ha i köket befästes denna profetia.
En nödproviantering på IKEAs chips- och godishörna, utskällning av busschaufför (”Men man får ju inte gå på bak i bussen även om man har saker som inte går in genom framdörren!! Man måste gå på fram!” ”Men då får man ju inte in grejerna?” ”Ja, det är meningen! Man får inte gå på bak!”) och en väldas massa slit och släp senare var vi åter i vår korridor och påbörjade nu den största prövningen: Att som grupp, och utan att bråka, montera ihop en IKEA-hylla utan att den såg ut som helvetet. Detta gick förvånansvärt bra och odramatiskt och det enda som egentligen var jobbigt med det var när undertecknad skulle envisas med att fota en gruppbild och tog alldeles för lång tid på sig. Alla som ville fick borra, alla som kunde fick skruva, alla som var upptagna med att få sin antika symaskin att fungera (mer om detta senare) på golvet bredvid fick göra det istället. Allt gott!
